Jag fick kommentarer på det förra inlägget jag gjorde.
Först tog jag väldigt illa vid mig, speciellt av den ena kommentaren.
Jag har nämligen vuxit upp med att det absolut inte är synd om mig.
Jag har lärt mig att förtrycka mina egna känslor och alltid finnas till för andra.
Det triggade mig när jag läste dem.
Sen tänkte jag: Är jag egoistisk?
Om jag är det, grattis till mig då!
Det har inte hänt ofta i livet och om jag är det, bra, det är viktigt att få känna så också.
Men jag kan sen tycka att jag inte är det.
Jag kan förstå om det uppfattas så i dessa inlägg med killen J.
Ofta så skriver jag inlägg direkt efter en känsla/händelse och då forsar det fram tankar och känslor.
Men det är inte alltid jag handlar efter dem och det är inte ofta de stannar kvar.
Det kan vara något jag känner för stunden men sen en stund efter så är känslorna borta.
Jag förstår att hans barn kommer först.
Precis som att jag prioriterar min hund i många lägen.
Det handlade inte om hans barn, även om det kunde uppfattas så.
Det handlade om att jag kände mig åsidosatt.
Åter igen, inte pga barnen.
Det har hänt flera ggr förut i vårat förhållande och det har inte med hans barn att göra.
Det har varit andra små händelser mellan oss som även har med andra saker än hans barn att göra. Dock så skriver jag långt i från allt.
Så jag kände bara just då, att det blev för mycket.
Han kunde också ha sagt det till mig på ett annat sätt från början.
Då hade jag inte reagerat alls.
Vi pratade faktiskt om det efteråt.
Visst jag hade inte behövt att reagera heller, utan pratat mer först.
Men så är livet.
Vi, ni, dom, de gör inte alltid allting pedagogiskt på en gång.
ALLA har vi någon form av sämre mönster/beteende.
Den som är perfekt kan få kasta den första stenen...
Jul är också känsligt för mig, jag har ofta känt mig ensam.
Jag brottas med dessa känslor och i dag så har jag blivit annorlunda mot killar. Jag stänger dem ute. Vilket inte heller är bra, men det är för att skydda mig själv.
Så jag kände mig övergiven, fast jag inte var det alls.
Men i stundens hetta kan jag och vem som helst känna saker som inte är sanning.
Skillnaden är att jag sätter mina tankar på print, i bland för snabbt utan att landa först.
En parantes:
Det är det helt ok, enligt mig, att känna sig åsidosatt pga. någons barn.
Har man inte barn så vet man inte.
Det har inget med omogenhet att göra.
Det är helt ok att känna så.
Det tar en stund att lära och förstå skillnaden.
Vissa vill inte lära sig och har ett förhållande utan att blanda sig i den andres barn.
Denna blogg är rätt naken, ändå så skriver jag inte allt.
Mina känslor är jag rätt öppen med och det finns MÅNGA där ute som känner som jag men det pratas inte högt om det.
Sen är det såhär också....
Säger du en mening till 5 olika personer så får du säkert flera olika reaktioner.
Alla har vi våra erfarenheter som triggar oss på olika sätt och får oss att uppfatta saker på olika sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar