Till sist blev jag hörd

 Nu har jag haft mitt sista möte med företaget.

Jag blev ditkallad i januari för att vd:n hade "hört" att jag inte presterade.

Vilket inte var helt sant, det fanns en orsak och skitsnack blev en "Sanning".

Jag blev jätte paff och det tog hårt.

Jag har aldrig hört något liknande i hela mitt liv, snarare tvärtom.

På det andra och tredje mötet innan sommaren så släppte jag ut allt.

Jag berättade om mobbingen, härskartekniker, sexuella anspelningar, mm. 

De blev chockade över allt som berättades.

HR sade att vd:n måste ta tag i detta.

Mötet i dag, blev bra.

Dock är det tungt i mitt liv just nu. 

Jag mår dåligt över att det har hänt så mycket tråkigheter under så kort tid.

Kollega tog sitt liv, Gammal vän dog, Moster dog, hunden låg inlagd, pappa låg i respirator, min kära vän tog sitt liv, min älskade lilla hund har fått sämre hjärta och måste gå på medicin, jag vet inte hur lång eller kort tid jag har kvar med honom. Vem är jag utan honom? Han har ju funnits med mig i över 15 år. Plus, pricken över i:et är att gyn hittade 3 olika saker, så jag måste opereras för det ena och det ska skickas in på analys. De andra två sakerna ska kollas upp snart igen.

Allt detta under ett år. Det är tungt att bära...

Men trots det så kändes det bra med mötet på jobbet.

Vd:n sa i slutet att jag hade gjort något bra.

En process startas av detta och de ska ha konferens med alla chefer och prata om beteendet gentemot de anställda.

Visst finns det anställda som segar och inte vill jobba, men oavsett så ska man bemöta folk med respekt och tänka på hur man behandlar dem.

Så tack vare att jag vågade öppna upp mig så har de skaffat ett mentorprogram för alla lärlingar, då jag föll mellan stolarna i början som lärling, och de ska nu jobba för att det ska bli en trevligare arbetsplats.

Det har varit tufft, dessa år, men det har varit värt det.

Även om jag sen beslutar mig för att gå vidare till ett annat arbete, så har jag lämnat med flaggan i topp och fått till en förändring för nästa person.

Livskvalité vs. Pengar

Jag pratade i telefon med ett jobb i går.

De hittade mig på Linkedin.

De är jätte intresserade av mig och arbete där låter bra.

Det låter som att man får lära sig massa olika saker.

Dock kommer lönen att sänkas.

Men jag jobbar på bygge. 

Vill man tjäna mycket pengar, så ska man jobba på bygge. 

Men jag vill inte jobba på bygge, så.... vad är mer värt? 

Såklart inte pengarna utan livskvalitén.

Det är vad jag skulle säga till andra.

Men jag har svårt att följa det själv, svårt att släppa den inkomst jag har nu.

Plus att jag är nojjig, för mycket "tänk om" tankar som göra att jag inte vågar släppa mitt jobb för ett nytt.

Semesterstress

 Stress.

Varför känner jag stress?

I morse då jag vaknade så tänkte jag på att det jag var ledig, det var så skönt att kunna ta det lugnt.

Låg och sträckte på mig i sängen och helt plötsligt så tänkte jag: 

"Nu har det gått en hel vecka av semestern och vad har jag gjort?"

"Vad skulle jag ha gjort då? Något vettigt," tänker jag.

Vad är det då?

Städa, rensa, osv, få saker gjorda.

Vara på min lott, men det kan jag ju inte förrän getingboet är borta.

Ja, jag har fått getingar i en kista.

Ska få hjälp i dag att ta bort det av en bekant som erbjöd sig.

I vilket fall som helst, varför ska jag få saker gjorda?

Tänk om jag vill göra, ingenting!!

Är det slöseri med tid då? Ja, lite.... så känner jag.

Jag kan också kolla på facebook och känna ett sting av avund.

Folk lägger upp bilder på hur de badar, har rest bort inom Sverige, osv.

Vad gör jag då? 

Sitter hemma på kvällarna, kollar på serier och äter min middag, precis som jag gör då jag jobbar...

Sen blir jag smått irriterad på mig själv som känner så. 

Man ska inte jämföra sig, man ska vara nöjd när man känner sig nöjd över sin tillvaro. Detta är mitt val och jag är nöjd med det!

Men jag har: 

Rensat och kört bort saker till second hand.

Trimmat min hund.

Varit på Ikea.

Fikat med en kompis.

Klippt mig.

Varit på massage.

Varit på min lott.

Är inte det att göra saker?

Jag kände mig även FÖR stressad för att gå på massage, Jag tänkte nästan avboka den. Men jag bokade massagen för att kunna komma ner i varv.

Ja, det är sådana tankar jag brottas med...

Snacka om att jag bråkar med mig själv.

Suck...

Ångest inför begravningen

Nu ska jag alltså sova?

Ligger i sängen och är fruktansvärt trött.... men det känns obehagligt att sova.

Det är ångesten inför i morgon.

Begravning. 

Hur ska jag klara det?

Enl restriktionerna så får man vara 30 st på begravning. 

Det kommer 30 st i morgon.

Vilken smärta det kommer att vara....

Sorg

 Usch, jag har alla möjliga känslor just nu.

Min kompis tog livet av sig i början av maj.

Det kom väldigt oväntat....

Det smärtar mig massor.

Jag kan inte riktigt fungera, jag kan inte riktigt ta in annat, jag känner sorg hela tiden och får i bland verkligen anstränga mig för att inte börja gråta bland folk.

Jag känner mig också väldigt ensam. 

Varför ska det vara så svårt att träffa någon kille?

Någon som är bra. Nån att dela min vardag med.

Vad är bra då enl mig? 

Ja, en kille som kan kommunicera, vara ärlig och öppen, snäll, empatiskt, ödmjuk, kärleksfull, händig, glad, stabil, ordnat liv, osv.

Jag tror att folk generellt har svårt att släppa in nån, folk orkar inte engagera sig, fast de vill. Det blir väldigt ytligt på nätet och man anstränger sig inte för att lära känna nån mer utan går direkt till nästa att skriva med. Eller inte skriva alls.

Sen tror jag att det här med corona ställer till det. 

Folk har blivit skygga. Jag känner det också. 

När man väl träffar folk så är det svårt att veta hur man ska vara och vad man ska prata om. Fast eg så längtar många efter det sociala. 

Men när de får det, så kan de inte hantera det. Blir väldigt skevt.

Min kompis död har triggat min sjukdom. 

Hur mycket jag än försökte att jobba och fortsätta som vanligt, så är det som en tung mantel med sorg att bära. Kroppen ljuger ju aldrig så sjukdomen slog till. Det innebär att jag nu är hemma, sjukskriven, med kortison. Det gör ju inte att man känner sig mindre ensam direkt....

Livet efter isoleringen

Ja det är märkligt hur man fungerar.

Då jag äntligen blev frisk och gick tillbaka till jobbet, så glömdes corona bort.

Ingen på jobbet tänker på det, inte folk ute på gatan och inte på tunnelbanan.

Visst ser man några få med munskydd men annars verkar inte folk bry sig.

Även jag har tappat rädslan och tanken på covid19.

Klart man är lite mer eftertänksam men inte alls som förut.

Men isolering och massor med nyheter, spär på rädslan.

Plus att min egen sjukdom tar upp mycket, mycket mera fokus än corona.

Jag har ju inte det ena och oroar mig därför inte för det.

Min sjukdom kan vara väldigt påtaglig vissa dagar, så det tar mycket plats och fokus i mitt liv.

Sen kommer det dagar där jag mår bra, då glömmer jag bort att jag har den.

Dagarna hemma

Jag går igenom många olika känslor av att vara hemma så här länge.

I början var jag kreativ, fixade massa saker hemma.

Sedan blev jag deprimerad.

Kände mig väldigt ensam och hade panik i kroppen över att inte göra nåt.

Jag började att strunta i saker som att diska, städa, duscha, äta, osv.

Vem fan bryr sig, kände jag.

En dag tog jag fram trimmern och höll på att göra en Britney.

Raka hela huvudet alltså.

Men jag höll mig och rakade båda sidorna.

Efter det kom en period då jag mådde bättre.

Kände mig gladare och att jag accepterade läget.

Jag minns i början, att jag hade sådan ångest över jobbet.

Varje dag klev jag upp tidigt och "förberedde" mig för att snart gå och jobba.

Jag skulle försöka att bita i hop, bli frisk snabbt, så att jag kunde vara en bra arbetare.

Men jag insåg sedan att, hur mycket jag än försökte att skärpa mig, så fick jag inte gå och jobba.

Detta är en pandemi och man få inte gå ut bland folk.

Om man känner sig det minsta sjuk.

Så jag började att smälta det, det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig, jag får inte gå till jobbet just nu.

Så jag började att bända lite på mina egna regler.

Jag har börjat gå och lägga mig senare än vanligt...

Nu börjar jag återigen komma in lite i fasen, "Jag skiter i vilket"...

Jag tänker att jag ska gå och lägga mig i tid, men...vem fan bryr sig?

Så det blir senare och senare...

På kvällarna då jag kollar på serier så försvinner jag in i ett eget liv.

Corona finns inte.

Det är rätt skönt att kunna släppa det i tanken.

Jag har en kompis som brukar beställa hem mat online och då brukar jag vara med på ett hörn.

Sen hämtar jag min mat hos henne, vi ses såklart utomhus.

Det är så skönt att ha egen bil, jag känner tacksamhet över vissa saker man har, i sådana här kriser.

Sen har ju vissa butiker en ny tjänst, där man beställer på nätet och hämtar utomhus med sin bil.

Så det är så jag fördriver dagarna.

Jag har skaffat mig nya rutiner....

Är ute med hunden länge, planterar om blommor hemma, handlar på nätet, och kollar serier.

Jag känner mig även lyckligt lottad över att jag har min kolonilott.

Jag odlar en del hemma och pysslar om dem.

De ska ut på lotten sedan.

Jag trodde att fler skulle registrera sig på dejtsidor, man kan ju dejta genom att träffas på en promenad.

Men icke...det går jävligt trögt där....

Även då jag pratar med kompisar i telefon så har man inget att säga. 
För det händer inget i ens liv. Därför har kontakten med polare har blivit glesare.

Så det går i perioder, känslorna.

De går upp och ned.

Vissa dagar får jag anstränga mig för att hålla huvudet ovanför vattenytan, att inte blir deppig.

Livet har verkligen blivit annorlunda i världen....

Då jag blev sjuk, under corona

Detta är min 7:e vecka som sjukskriven.

Jag blev sjukskriven nästa vecka också.
8 veckor!!!

Helt galet.

Det är en pandemi i världen nu.
Covid19 som den heter.

Många människor har dött, världen över.
Det skrämmer mig, gör mig ledsen, orolig....

Jag försöker att inte tänka på det för att hålla humöret uppe.

Det började med att jag blev jätte lös i magen.
Så illa och så plötsligt, brukar det inte vara.
Får jag ett skov, så kommer allt smygande, innan man kommer till att bli sådär lös.
Plus att då är man det i flera dagar, veckor.

Så det var 1 dag, det bara rann ur mig en morgon.

Efteråt fick jag extremt ont i magen.
En smärta jag inte haft förut.

Jag tvingade mig till jobbet.
Rörde mig sakta då det gjorde så ont.

Då det var dax att åka hem, jobbade inte full tid, så kunde jag knappt gå.

Jag halvlåg länge i omklädningsrummet och funderade på hur jag skulle komma hem.
Jag bestämde mig för att börja gå mot tunnelbanan.
Sakta gick det, extremt sakta, det skar av smärta i magen vid varje steg.

Halvvägs till tunnelbanan så såg jag taxibilar, tankarna for runt, 
"ska jag ta en taxi hem? Ska jag ta en taxi till akuten?"
Envis som jag är så styrde jag mot tunnelbanan.

Envis och envis....man ska inte sjåpa sig, som folk säger.

Väl på tunnelbanan så höll jag mig från att inte gråta, så ont gjorde det.
När jag skulle kliva av och reste mig, så skar det till något hemskt!
Tårarna började att rinna.

Jag la mig direkt på sängen när jag kom hem och ringde sjukhuset.
Där jag går för min magsjukdom.

De sa att jag skulle vila och åka in till akuten om det blev värre.

Jag somnade tillslut en stund och det kändes bättre då jag vaknade.
Bokade en akuttid på vårdcentralen dagen efter.

Jag var öm i magen men läkaren trodde att det hade med min sjukdom att göra.
Var lite öm i magen i några dagar efter det.

Dagarna efter fick jag en extrem smärta i sätet/höfter/svank.
Jag har aldrig haft så ont, jag kunde knappt gå.

Bokade en ny tid akut och läkaren trodde att det hade med min fibromyalgi att göra.
"Du måste träna" sa han.

Eh...ja det har jag ju börjat med redan, att gå på gym.

Jag sa att jag aldrig haft sådan kraftig värk förut.
Men, det gjordes inget, det var bara att åka hem och gå till jobbet dagen efter.
Dessutom hade jag börjat få lite hosta.

Dagarna efter det....så startade ett skov, ett litet utbrott av min magsjukdom började att smyga sig på.

Det började pratas om corona, covid19, nu på nyheterna.
Jag läste en hel del och några skrev att diarré kunde förekomma.

Jag tog upp det med min vårdcentral, men de sa att de inte hört något sådant.

Så jag gick och jobbade, med lite lite hosta och värk.

Corona blev större och en söndag så ringde jag 1177.

Jag frågade om min hosta och de sa: 
"Du måste vara hemma! Oavsett vad din hosta beror på eller hur länge du än har den."

Jag ringde min vårdcentral och fick komma dit.
Läkaren var klädd i full skyddsmundering och lyssnade på mina lungor.
Det lät inte så bra då jag hostade.
Hon skrev ut astmamedicin.

(Jag har nämligen blivit andfådd en längre tid då jag går upp för en trappa i bland. Skulle göra en spirometri men allt sådant är nu inställt pga corona.)

Så jag började att vara hemma.....

Jag hostade mer, jag började att vara subfebril.
Inte alla dagar, hostan varierade också i styrka från dag till dag.

Sen efter några veckor så var jag inte subfebril längre.
Hostan minskade och jag trodde att jag skulle kunna gå och jobba snart.

Då ökade hostan igen, jag blev också väldigt orkeslös.
Även detta gick upp och ned.

Vissa dagar kände jag mig relativt frisk och vissa andra dagar blev jag helt slut av att gå ut med hunden.
Jag började bli mer andfådd, det var ansträngande att promenera och prata i telefon samtidigt.

Nu de senaste dagarna hostar jag oftare, jag hostar djupare, jag har ont i ryggen på ena sidan, under skulderbladet, när jag andas in, och jag har det tungt att andas oftare.

Jag tar numera en astmamedicin varje dag, underhållsmedecin med kortison och en annan vid behov.
Läkaren vill prova för att se om det är astma.
Dock så misstänker hon att det också kan vara corona.

Lustigt att jag nämnde det förut och de viftade bort det... ;)

Det jag har lärt mig av corona, är att jag fullständigt skiter i om vissa tycker att man inte ska "Sjåpa sig".

Mår man dåligt så ska man ta hand om sig.
Denna pandemi har verkligen öppnat mina ögon.

Jobb betyder inte ett skit när det kommer till kritan.

Livet med IBD

Mycket händer emellan blogginläggen, eller egentligen inte...

Jag är i hop med E fortfarande.
Jag jobbar fortfarande som elektriker.
Jag har fortfarande min sjukdom, (då den är kronisk...)

Jag var med i en filmintervju ang IBD.
Den finns på netdoktor.se plus att det finns några tjejer till som också intervjuas om hur det är att leva med ibd.

Det var nervöst att bli filmad och veta vad man ska säga.
Men kul också.
Det finns ju så mycket mer att säga om livet med ibd som inte kom med.

Sjukdomen behöver komma fram i ljuset.
Den är allvarlig och påverkar livet enormt mycket.

Jag har kollat lite på nya jobb.
Det känns inte som att de vill låta mig pröva annat än det tyngre som är på bygge.

Om 1 år så är jag fullbetald, om det vill sig väl med arbetstiden/sjukdomen tills dess. Men jag känner att jag ligger efter i lärandet.

Det var ju först för 1,5 år sedan som jag fick lära mig det jag skulle och det skulle jag eg ha gjort det första året som lärling.

Men...det är svårt att ha en sjukdom och kasta sig ut bland arbeten.
Det låter ju inte direkt positivt i arbetsgivares öron att man har en sjukdom.

Men vi finns ju också!
Vi vill ju också arbeta och utvecklas.
Men lite på våra villkor.

Det finns något som heter Galaxenbygg, som hjälper folk med sjukdomar.
De anpassar arbeten efter ens kapacitet.
Men....man måste vara arbetslös för att få deras hjälp.

Jobbet har rehabiliteringsansvar, men det är inget de säger heller.
Det fick jag veta från facket.
Dessutom hittade jag info om det på nätet.
Jobbet ska eg göra mycket för en person som behöver det.

Häromdagen var jag hos vårdcentralläkaren.
Jag lät masken falla...
Jag grät och berättade läget.

Jag sa också att jag har svårt att visa mig svag och gör allt för att dölja det.
Dock så går det inte längre.

Jag har insett att jag förstör för mig själv för att vara andra till lags.
Samhället, jobb, osv.

Vem tackar mig när jag är död?

Skämtosido, jag har pressat mig själv i många år, jag har inget liv, ingen fritid, inget social liv.
När jag kommer hem från jobbet är jag helt slut, jag orkar inte ens laga mat.
På helgerna är jag helt förstörd och vill helst vila.
Mitt hem är inte lika i ordning som det brukar vara.
Jag tar inte hand om mig själv längre.
Jag har liksom tappat all självkänsla.
Jag sminkar mig aldrig och går alltid i mjukisbyxor.
Vad är det för liv?
Jag är tacksam att E fortfarande vill vara med mig.
Han ser ju igenom allt, det är ju inte sjukdomen som definierar mig som person.

Så nu får det i alla fall vara nog.
Jag måste ta hand om mig själv, för ingen annan gör det åt mig.

Jag blev sjukskriven helt, i några dar, sen ska jag få bli sjukskriven 25%.
Kanske orkar jag leva lite mer normalt då.

Här kommer filmintervjun.

https://www.netdoktor.se/mage-tarm/ibd/artiklar/rebecca-har-ospecificerad-ibd-det-ar-svart-att-acceptera-sjukdomen/

Meningen med livet? Jävligt bra fråga...

Jag vet inte vad det är med mig.

Jag har haft mycket negativa tankar och känslor den senaste tiden.
Kanske i flera månader.

Livet känns inge kul att leva.

Man känner hela tiden press på att man ska vara så snygg, slät i hyn, långt fint hår, se pigg ut, vara stark, träna, vara positiv, inte klaga, vara tacksam, ha fina vita tänder, sminka sig rätt, ha de rätta kläderna, utvecklas, vara smart, social, smal, kurvig, äta rätt, osv....

Listan kan göras lång.

Det ända jag frågar mig nu är: Var det så här livet skulle bli?
Det känns jävligt tråkigt.

Jag har svårt att finna mening med livet, faktiskt.

Jag är stressad över att vara pigg till jobbet, försöker sova mina 8 timmar för att vara pigg.
Jag är inte pigg, kroppen värker, trött, matt.

Är det pga inflectran?
Jag har klåda på kroppen, jag fick bältros.
Ska jag fortsätta med inflectran? Ska jag få en ny medicin? Vad får jag för biverkningar då?
Är biverkningarna värre än själva sjukdomen?
Var det inte meningen att man skulle bli frisk med starkare medicin?

Jag är stressad över att jag aldrig är hemma med min hund.
Jag stressar hem till honom, det är väl så småbarnsföräldrar känner....
Jag är stressad över att min hund börjar bli äldre, hur länge kommer jag ha kvar min hund vid min sida? Bör jag jobba mindre för att vara med honom?

När jag väl är hemma så är jag så trött, så matt, jag har ingen lust att göra middag, eller vara med min hund, som jag har stressat hem till. Eller duscha, eller fixa i hemmet, osv.

Är det jobbet som gör mig såhär trött? Behöver jag byta jobb?
Kan jag bara härda ut 1 år och 3 månader till så är jag fullbetald och får större valmöjligheter.

Men jobbar jag kvar i denna bransch så kommer jag ändå att ha samma arbetstider, dock kanske lite lättare arbetsuppgifter, om jag får byta arbetsuppgifter vill säga....

Byta firma kan jag inte göra, vem vill anställa en person med en sjukdom?
Dessutom så är denna firma bra vad gäller lagar, lön, osv.

Kan jag inte jobba i denna bransch?
Men jag vill inte sitta på ett kontor, det är inte jag.

Rutiner, rutiner, alla mår bra av rutiner.
Men jag gör ju samma sak varje dag...
Jävla ekorrliv!

Vi går som ett lämmeltåg från bygget till bodarna och äter vår lunch på 30 min, vår fika på en kvart. Jobbar 8,5 timmar om dagen för att kunna gå hem tidigare på fredagar.
Vilket är skönt, att sluta tidigare på fredagar.

Då hinner man handlar eller vad man nu ska göra.
Sen är man så trött så jag vill gå och lägga mig kl 21.00 en fredag.

Sen är det lördag och stressen kommer krypande över att det är söndag dagen efter och då måste man förbereda sig för måndag så att man är pigg och redo för jobbet igen.

Helgen är för kort! Är detta ett bra och härligt liv?

Jag vet några som känner som mig, inte allt kanske, men att livet är tråkigt, att det bara är stress.

Jag är inte jätte lycklig i mitt förhållande.
Det är tryggt och lugnt.
Precis det jag ville ha.
Men det händer lixom inget mer.

Är det pga mina andra tråkiga känslor över livet som gör att jag känner att mitt förhållande är tråkigt?
Kan vara så.

Jag känner mig ensam och kan sakna kompisgäng.
För kanske 5-10 år sedan så umgicks man ett gäng.
Gick ut tillsammans, åt middag tillsammans, osv.

Nu verkar alla vilja boa in sig hemma och vara i fred.
Men, jag känner ju så också. Jag vill också vara hemma, slappna av, vara i fred, vara hemma, den korta tiden man har innan jobbet hägrar igen....

Jobbet, jobbet, man lever ju för jobbet.
Det känns som att helgen, fritiden är inklämd.
Hur ska man hinna vila upp sig, hinna umgås med vänner, göra saker, osv, när man bara jobbar hela tiden?

Jag är trött, matt, ont i kroppen.
Är det så det är att bli äldre?
Har det med åldern att göra?
Eller är det medicinens fel?
Inte fan vet jag!

Tänk om någon kunde berätta för en hur det är att komma upp i åldern.
Vad är vanligt?

Det finns också så mycket val här i i livet!
Det gör att man inte kan välja tillslut och känner en stress för det också!

Googla bara massage, det finns en uppsjö!
Då ska man leta pris, plats, osv. tillslut ger jag upp och så blir det ingen massage.

Som att välja en film att se.
Det är netflix, viaplay, sf anytime, amazon, playkanaler, man hittar ingenting!
Trots att det finns massor med filmer.
Det är väl då märkligt att man inte hittar något att se då?

Just nu hittar jag ingen balans i mig själv. Ingen ro.
Jag finner ingen mening med livet.....

Bältros och nyår

Jag fick några konstiga prickar häromdagen.
Efter inflectradroppet?

Jag tror det men jag blir osäker, tänk om det kom dagen innan?

I alla fall så blossade det upp mer, dagen efter droppet.

Enligt vad jag kunde se på nätet så såg det ut som bältros.

Jag fick tid hos en husläkarjour på nyårsaftonsdagen och hon tyckte att det såg ut som bältros.

Jag fick valaciclovir actavis utskrivet, efter att hon hade ringt till Huddinge sjukhus och pratat kort med nån där som hade jour.

Hon visste inte om hon kunde ge mig den medicinen då jag går på inflectra.
Hon ringde först Ersta sjukhus men de hade ingen jour som jobbade, som har hand om ibd patienter.

Så nu ska jag äta dem i 7 dagar och se om det försvinner eller lindras.

Inflectra sätter ju ner immunförsvaret rejält, så inflectra kan väcka sådant som ligger latent i kroppen.
Får man bältros så har man tydligen haft vattkoppor.

I morgon börjar jag att jobba igen.
E var hos mig i helgen och i går, nyårsafton, var vi hemma och kollade film och åt gott.

Min hund gjorde faktiskt inge väsen av sig alls av raketerna.
Vi var även ute kl. 23.00, det smällde även då.

Skönt att han inte bryr sig. :)

Sjukhusdagen

Jag fick inflectra i går.

Först fick jag kortison i blodet och 2 allerigtabletter innan droppet startade.

Förra gången fick jag nässelutslag när jag hade kommit hem.
Nu hände ingenting.

Så jag hoppas att allt fortsätter att kännas bra!

E var med mig, det var mycket folk i behandlingsrummet.
Alla fåtöljer var upptagna.

När jag fick kortisonet så började tårarna att rinna.
Jag känner mig som ett experiment....

Det känns inte som att vissa förstår.

Efter att jag sagt det till sjuksköterskan, att jag kände mig som ett experiment, så sa hon: "Men vi har ju många patienter som får det här innan droppet."

Jag förstår att folk försöker att säga snälla saker, men de förstår nog inte känslan man har...

Men, men...

Julledigheten 2018

I dag ska jag ta blodprover.
Imorgon ska jag eventuellt få dropp.

Sen vet jag inte hur jag kommer att må de kommande dagarna.
Vågar jag boka bio dagen efter?
Jag vet aldrig hur jag mår efter droppet.

Det är jul och jag är ledig, kul att ägna sin ledighet åt detta....not!

De vet ju inte om jag ska fortsätta med att få inflectra dropp.
Jag har fått det 6 ggr nu och sist höjde de dosen från 200 till 300 för att det inte hade någon effekt.

Nu mår jag bra i magen men jag fick en allergisk reaktion, nässelutslag, som höll i sig i 2 veckor och allergitabletter hjälpte inte.

Läkaren sa då att det kan vara en reaktion från kroppen, att jag håller på att bilda antikroppar mot den. Att jag alltså börjar få ett motstånd mot den och inte kan fortsätta.

Efter nässelutslagen så fick jag klåda. Skitjobbig!
Speciellt när jag ska sova och det kliar på kroppen.

Jag tar allergitablett då och då, och då håller sig klådan borta i 2 dar ungefär.

De kanske ska sätta mig på Humira istället.

Istället för dropp i nån timme på sjukhuset så får man ta sprutor själv, hemma.
Typ som en penna, som insulin "sprutor".
Känns läskigt.
Allt detta är väldigt läskigt. Det är som att man experimenterar med min kropp.

Plus att jag nu har fått dokumenterat att jag har ett diskbråck.
Denna ledighet har jag varit som en väldigt gammal tant....

Kan inte resa mig ur soffan utan att jämra mig och gå som en banan.

I går var det en gammal bekant som hade julhäng hos sig.
Innan jul var jag laddad för att gå dit, vad hände i går då?
Nä, jag kunde inte åka dit, pga kroppen.

Känns förjävligt att man ska vara styrd av sin hälsa.

En kollega sa häromdagen:
"Du har ju mycket att vara glad över. Du har pojkvän, hund, bil, ja."

Jag svarade:
"Du glömmer min hälsa.
Har man inte hälsan, då är livet inte alltid så kul att leva..."

Killen E

Jag har träffat en kille.

Från ingenstans, kom allt väldigt snabbt.

Vi har setts på jobbet i flera månader, sagt hej och småpratat, som jag gör med fler.
Jag jobbar ju på ett bygge och där kryllar det av andra yrkesgrupper.

En dag så stod han och väntade på att komma förbi mig och min kollega, helt plötsligt såg han mig i ett annat ljus. (har han berättat.)

Efter en stund, när jag var själv, så kom han förbi och började att prata med mig, mer än förut.
Han stod kvar rätt länge och jag började då att tänka: 
"Han pratar rätt länge med mig...hm.."

Under dagen så började jag sen att prata med honom och efter ett tag så bytte vi Messenger.

Dagen efter det så pratade vi i telefon i 4 timmar.
Dagen efter samtalet så träffades vi.

Efter det så har det bara rullat på.

Vi ses väldigt ofta och det är som att vi har känt varandra väldigt länge.
Han var med på midsommar, till en kompis till mig, och alla de trodde att vi hade varit med varandra en längre tid.
Vi såg så bekväma ut med varandra, sa de.

Han är väldigt snäll, vilket jag inte är van med.
Han visar också hur mycket han gillar mig.

Han ska följa med mig i dag, till sjukhuset, för att han vill.
Häftigt och fint.

Fackets beslut

De från ECY eller ELY (från facket) eller vad de nu heter, ringde mig.

De hade kommit fram till att en person får vara borta från jobbet i 300 timmar/år.

Sen hade de kommit fram till massa andra saker.

Min personalchef hade ju skrivit till dem och tagit med all min frånvaro.
De brydde sig inte om enstaka frånvarodagar, det har alla rätt till.

Så de sa att de hade beslutat att jag gick upp till 2 års montör, den 11 februari, i år!

Så det betyder att jag ska få retroaktiv lön.

De skulle renskriva allt och sen skicka det till min personalchef.

Sen får vi se....

Kanske bestrider han det eller inte....

I vilket fall som helst så gjorde jag inte detta för att "sätta dit" jobbet.
Jag ville bara kolla vad som gällde när man har en sjukdom.
Jag kan ju inte lita blint på vad jobbet säger.

Det visade sig att det inte stämde, det jobbet sa.

Så, åter igen, fortsättning följer...

3 dje gången med Inflectra

I dag är det dax för den tredje gången med droppbehandling.

Jag har inte haft några direkta biverkningar.
Det som hände, var att då droppet var klart och jag skulle sitta kvar en timme för observation, var att synen har blev dimmig i 5 minuter.

Sen kom en extrem matthet två dagar senare.
Så pass att jag fick gå hem från jobbet.

Jag var helt slut och kände hur tårarna började att rinna av att jobba.
Då insåg jag, att jag pressade mig själv.
Det är inte värt det.
Så jag åkte hem.

De på sjukhuset visste inte riktigt vad det kunde vara.
"Det måste ju inte vara relaterat till Inflectra." sa de.
En läkare sa att jag kan ha haft början till att bli sjuk men att kroppen klarade av det.

Då jag har kollat med andra på facebookgrupper så var det flera som fick extrem matthet av behandlingen.

Lustigt att vi känner saker som inte sjukvården känner till.
Så är det ofta.

De har sagt att om man får biverkningar så kommer de ofta 2,3 eller 4de gången.
Så jag kan fortfarande inte riktigt slappna av...

Dessutom äter jag Cortiment, en mildare form av kortison, den ska jag böjar att trappa ner nu efter 3dje gången. Det gör man ju sakta, så jag kan inte säga att jag vet om Inflectra hjälper än.

Jag vet ju inte hur kroppen reagerar ensamt på Inflecran.

Så om en månad kanske man vet.

Jag är dock fortfarande frisk, vilket känns helt underbart.
Har fortfarande ledvärk vissa dagar och är väldigt tröt andra dagar.

Men ledvärk kan man oxå få som en biverkning från inflectran.
Men jag hade det innan.

Första gången med Inflectra

När jag skulle ta inflectra så hade jag med mig en kompis.

Jag var livrädd.

Väl inne i fåtöljrummet för att vänta på sköterska, så satt några och fick dropp.
Det var knäpptyst där inne...

Jag var ju nervös så jag sa rätt ut:

"Vad får ni för roligt?"

Sen var snacket i gång.

Två av de som satt där hade fått inflectra i flera år. 
En hade fått allt möjligt men inget hjälpte och hon fick jobbiga biverkningar.
Hon hade bestämt sig för att sluta med alla mediciner och hade blivit frisk av att ändra kosten.
Hon var där och fick järndropp.

De andra två sa att de hade fått livet tillbaka med inflectra.
Inga skov och inga biverkningar alls!

Det kändes jätte bra att höra.

(Även en gammal vän skrev till mig på instagram och sa att inflectra var det bästa som har hänt henne.)
Underbart!

Sköterskan som gav mig droppet var jätte gullig!

Jag tittade på påsen med droppet och sa:

"Där inne simmar de runt, poliserna, som ska komma in i mitt blod och hjälpa till att få ordning i min kropp!"

Hahahha, det kändes bättre.

De sa att OM man får biverkningar så kommer de efter 2 eller 3dje gången.
Så nervös kommer jag att vara ett tag.
Men det kommer att vara mycket lättare nu att få det.

Man märker också om det fungerar efter ca 3dje gången. Föra vissa kan det tyvärr ta flera veckor innan det biter.
Jag ska trappa ned på kortisonet efter 3 dje gången. 
Så att de överlappar varandra. Då ser man också om det hjälper.

Jag ska dit om en vecka och få min andra dos.

Facket blev arg

Jag ringde facket, för att prata om mig och min sjukdom.
Jag ville säga att det behövs ta fram bättre info för de som har en kronisk sjukdom, jag lär inte vara den första och inte heller den sista.

När vi pratade så sa han:

"Du är väl klar andra årsmontör nu?"

Jag: "Eh...va?! Min kollega presenterade 1500 timmar för mig ist för de 1800 timmarna som firman sa. Jag godkände det och han i sin tur ringde personalchefen och la fram förslaget och han sa ja."

Facket: "Ja, precis men då borde du vara klar nu?"

Jag: "Eh...neeej, alltså min tid stannar då jag har semester, är tjänstledig, är sjuk, osv. Även i morgon när jag ska ta min första inflectra behandling, så stannar min tid. Sen när jag jobbar igen så tickar den på."

Han blev jäääääätte arg!

Facket: "VA!!? jag sa ju att det INTE skulle vara SÅ!!!
Du ska ju inte bli straffad för att du är borta!!
Alla har ju tex. semester!!
Du var sjukskriven helt i 3 månader och halvt i 8 månader, alltså som 4 månader helt. Det blir 7 månader tillsammans.
Då är det den tiden man drar bort.
Tiden ska INTE stanna! Vad trött jag blir!!
Jag sa ju detta till din kollega.
Jag blir riktigt upprörd nu! Jag kommer att ringa dem!"

Jag blev full i skratt och förvånad.

Han resonerade precis som jag har gjort.
Det känns jätte fel att tiden ska stanna.
Man kan absolut ta bort den tiden jag var borta från jobbet.
Det kan jag köpa, men inte att tiden ska stanna framöver.
Så har jag alltid tyckt men jag trodde inte att jag hade något annat att välja på.
Tydligen så hade jag det.

Han ringde upp mig efter ett tag och berättade att han hade pratat med min kollega och även med personalchefen. Min kollega hade blivit sur för att han kom 1 månad efter beslutet togs och ska ändra sig. Han sa att han nu drar sig ur och att facket får ringa personalchefen själv.
Vilket han gjorde.

Min kollega som är facklig och facket hade alltså missförstått varandra.

Personalchefen hade också blivit sur och de kom fram till att de ska kontakta ECY, tror jag att det hette. De som har koll på hur man räknar tid, osv.
Personalchefen ville vara den som skrev till dem, men han skulle tänka på saken först.

Facket sa till mig att om han inte kontaktar dem så gör han det.
Jag sa att om personalchefen skriver till dem så kommer han antagligen ta allt från sin synvinkel, inte från min. Så jag hoppas inte att det blir knas pga det.

Han från facket sa att han hade en kontakt där som lär informera honom om allt.

Facket hade även sagt till personalchefen att om det inte finns någon riktlinje för kronsiktsjuka så får de ta fram det.
Det var ju bra, då har han lyssnat på det jag har sagt.

Först blev jag skraj och tänkte att alla kommer att tycka illa om mig som blandar in facket.

Sen känner jag såhär:
Vad är viktigast? Jag och mitt liv och att jag mår bra? eller att företaget mår bra och att jag bara rättar in mig i ledet?

Det är ju mitt liv. Det är ju jag som lever det.
Jag vill ju att det ska bli rätt för min del.
Så jag skiter fullständigt i vad de tycker.
Jag vill fan inte bli utnyttjad. Jag ska ha det bra i mitt liv!

Min kollega och jag pratade om detta dagen efter.
Han sa att ingen kommer att tycka illa om mig, jag kommer inte att vara snackisen runt frukostbordet på företaget.

Det var ju bra att höra men som sagt, jag skiter i det, jag måste ju stå upp för mig själv. Ingen annan gör ju det. Man måste ta hand om sig. Min kollega förstod det.

Fortsättning följer.

Bokat in en dag för min första inflectra behandling

En sköterska ringde från sjukhuset häromdagen och ville boka in en dag för att börja med inflectradropp.

Jag blev lite tagen på sängen då jag trodde att läkaren skulle ringa först eftersom jag hade tagit prover.
Men då är dom väl ok eftersom de ringde för att boka in en tid.
Annars hade man ju inte fått ta inflectra.

När vi la på så kom gråten.
Jag kände mig rädd.
Jag letade upp en kollega och fick en kram.

På kvällen så var jag mest tom.
Kände mig ensam.

Dagen efter gick bra, i alla fall början på morgonen.
Jag ringde upp sjukhuset, för att knappa in en tid de skulle ringa tillbaka, då jag skulle fråga om behandlingsdagen går på remiss eller inte, så jag vet för jobbet.

Men en stund innan de ringde mig så började jag att få tungt att andas.
Sen behövde jag sitta ner.

Jag satte mig på kanten av liften, eftersom jag jobbade, och från ingenstans kom gråten.
Tårarna bara rann och rann.

Jag kände att jag började få panik och behövde gå därifrån.

Så jag gick till vår bod där vi äter lunch, där fick jag vara i fred.

Väl där så släppte jag på allt och bara grät och grät.

Efter ett tag så ringde en sköterska upp från sjukhuset.

Jag sa att jag ringde för en annan sak men att jag hade panik och var rädd inför tisdag.
Hon hörde att jag grät.

Hon svarade:
"Vad ska vi göra åt det då?"

Jag blev så paff!
Min ledsenhet började att förvandlas lite till ilska.

"Eh...va?" sa jag.

Hon sa:
"Ja, vad tror du ska hända?"

"Inte fan vet jag!" sa jag. "jag är bara rädd."

Vi började att prata och hon sa att om jag får, tex en allergisk chock, då jag är där så sätter de in kortison direkt i blodet och antihistaminer och sen tar det ca 30 min så är anfallet över.
OM jag skulle få det då jag är hemma så är det bara att ringa 112.
"De vet ju vad de ska göra.". sa hon.

Hon lät så himla besvärad av samtalet.
Det var som om att jag hörde hennes suckar.

Hon sa att på hennes 14 år så var det bara ca 10 st som hade fått starka reaktioner och att det inte är jätte vanligt.

Det kändes ju lite lugnande.

Hon sa:
"Jaha, då får vi prata med din läkare så får vi se vad vi ska göra..."

Jag: "Vaddå hur vi ska göra?"

Hon: "Ja om vi ska göra detta."

Jag: "Men det är väl bara att göra! Jag är bara rädd, detta är nytt för mig.
Men det är väl bara att genomföra det!"

Hon hade ingen som helst empati.
Det är ju inte så att det känns bättre att genomföra inflectradroppet om man får ett sådant där bemötande.

Hon tycker säkert att det inte alls är något att va orolig över.
Hennes erfarenhet säger att det inte händer något allvarligt speciellt ofta.

Men det var hennes bemötande mot mig, då jag var rädd och ledsen, som inte gjorde saken bättre.

Va fan alla är väl rädda i bland för saker de inte känner till!
Det är ju inte bara en Alvedon jag ska ta.

I alla fall, på måndag ska jag lämna blodprover för att se att jag inte har någon infektion i kroppen. Är jag det minsta förkyld så får jag inte ta droppet nu.

Sen på tisdag är det dags!

Belsutet: Andraårsmontör

Jag bestämde mig för 1500 timmar.

Min kollega ringde personalchefen och la fram förslaget.
Personalchefen var väl inte överlycklig men protesterade inte.

Så nu kan jag släppa det. :)