Att acceptera sin sjukdom

Jag har IBD.

De säger att jag nu har haft Crohns i flera år.
Förut hade jag Ulcerös kolit.
Det är vanligt att diagnosen kan ändras genom åren.
De är ju trots allt lika varandra och ibd är ett samlingsnamn för båda sjukdomarna.

Fler och fler får dessa sjukdomar och de kryper längre ned i åldrarna.
Förut sa de att 10% var ärftligt. Nu säger de att det kan vara så men de tror mest på att miljö och kosten är boven. Alla E ämnen och mat som inte är naturliga är en stor orsak.
Även antibiotika.

Kosten kan underlätta. Att tex låta bli gluten och mejeriprodukter.
Man ska också äta så naturligt som möjligt och undvika halv och helfabrikat.

Jag har kämpat med sjukdomen i många år.
En del har skov mindre sällan och en del, som jag, har skov hela tiden.
Skov är ett annat namn för när sjukdomen är aktiv. Ett utbrott.

Jag har velat gå emot sjukdomen och valde tex. att plugga till elektriker på äldre dar.
Jag fungerar ofta så, att jag tänker att inget ska stoppa mig från att göra det jag vill.

Men visst blir jag begränsad i bland...
Vid sådana tillfällen känner jag mig helt värdelös och väldigt ensam.

Jag får ganska mörka tankar och tänker då att jag tex inte kan ha en relation.
Vem vill vara med mig som är sjuk?
Vilket företag vill satsa på en sjuk person?
Jag kanske inte borde ha detta jobb.
Jag kanske borde ha ett kontorsjobb eller ett jobb där jag arbetar mycket hemifrån.

Livet känns ganska tråkigt och meningslöst och även den sociala biten blir lidande.
Jag måste lägga mig tidigt för att jag är trött.
Inte trött som många andra utan en extrem trötthet som inte går att vila bort.
Det är också vanligt att man blir utbränd. Man pressar sig själv, för att man vill ju leva "normalt".

Negativ stress och tråkiga livshändelser påverkar också sjukdomen.

En del frågar mig, när jag får ett skov,
"Vad har hänt nu då?" "Har du ätit något som är fel?" "Har du stressat?" "Mår du dåligt psykiskt?"

Inget speciellt har hänt.
Det är så det är att ha denna sjukdom.

Visst kan vissa saker bidra till att man får skov men sjukdomen kommer och går annars också. 
I bland är den bra och i bland sämre.

Jag har helt enkelt en sjukdom.
En sjukdom som de inte har forskat i tillräckligt just nu.
En sjukdom som inte går att bota just nu.

Det finns mediciner, starka sådana.
Cellgifter och biologiska medel.
Jag har alltid valt bort dem av rädsla för starka biverkningar.
Ja, för de finns, biverkningar som är en fara för ditt liv.

Men det finns också de som lever ett bra liv med dessa mediciner.
Men vill jag chansa? Än så länge har jag inte velat det. 

Sen är det också såhär tyvärr... De flesta människor som tar en medicin blir sen till slut immuna mot medicinen. Den slutar att hjälpa.... Så då får de pröva en ny variant och så håller man på så...

Vissa opererar bort en bit av sin tarm, där sjukdomen är mest aktiv.
Men, det har visat sig att sjukdomen då börjar dyka upp i andra delar av tarmen istället.

Vissa pratar gott om Fekal transplantation, (bajstransplantation).
Jag har hört att vissa blir hjälpta utav det.
Men jag har inte sett att någon med ibd har blivit hjälpt.

De ifrågasätter också att om man får en transplantation så får man även andra saker av den personen. Såsom fetma, depression osv. Det beror på vad de har annars förutom en "frisk" tarmflora.
Dock verkar det inte vara så utforskat ännu och ingen pratar jätte mycket om det.

Det finns en metod till, Leukocytaferesbehandling.
Man filtrerar blodet från vita blodkroppar.
Det verkar fungera en stund, framförallt på barn.
Men den metoden verkar inte heller ha slagit igenom ordentligt.
Den verkar mest prövas på folk som inte blir hjälpta av medicin.

För ett år sedan var jag sjukskriven helt i 5 månader.
Sen efter det jobbade jag halvtid i ett halvår.

Det resulterade i att mitt företag inte ville flytta upp mig till 2 års montör och inte heller ge mig lönehöjning.
Visst, jag kan förstå det någonstans.

Som elektriker så är du under utbildning kan man säga, i ca 4 år.
Sen blir du fullbetald.
Om jag då är borta en del av tiden så lär jag mig ju inget.
Är du mammaledig i 2 år säger vi, så blir du i alla fall uppflyttad.
Annars är det diskriminering. Lustigt att du kan bli diskriminerad som sjuk....

Men jag har börjat inse att det är såhär livet är just nu.
Jag arbetar som elektriker och då jag får skov så kan jag inte jobba.
Om det innebär att jag får mindre lön och har en segare utveckling än andra, ja då är det så.

Att vara sjuk handlar mycket om acceptans.
Acceptans handlar inte om att sluta att vara ledsen för sin sjukdom eller vad det är som plågar dig. Det handlar bara om att acceptera läget så som det är just nu.

Jag har precis just nu, i 10 år med sjukdomen, börjat acceptera den lite grann....

Röka vs. snus

Slutat röka lyckades jag med!

Dock har jag börjat snusa, men... det är bättre än att röka. :)

Skov och influensa

Jaha då var jag sjuk då...

Jag kände av ett litet skov, inte alls farligt, ca 2 veckor innan jag skulle på ett planerat besök på sjukhuset.
Jag skulle in och göra ett cancertest, vilket vi med IBD gör efter 10 år.

De tar alltid vävnadsprov vid varje koloskopi men detta test är annorlunda.
De färgar tarmslemhinnan med blå färg för att se om det fäster någonstans.
Om det fäster så är det risk att det är cellförändringar.

Innan kolon så skulle jag ta det vanliga laxermedlet, men även ett annat också.
Det ena var nytt för mig.

Det tog jag i 3 dagar innan den stora laxeringen.

Den heter toilax. Det rubbar tarmslemhinnan.

Det resulterade i att jag fick ett jätte stort skov....

På koloundersökningen så upptäckte de att jag hade inflammation på tre ställen.
De kunde dock inte få färgen att fästa så det blev inget cancertest.

De följande två dagarna lyckades jag släpa mig till jobbet men sen var det kört.

Inte bara fick jag skov utan jag fick även influensa.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit så dålig!
Hög feber och blödande skov.

Jag låg i flera dagar.
Sjukhuset ringde mig varje dag, även på helgen.
Hade vänner som gick ut med min hund, hämtade näringsdrycker åt mig på sjukhuset,
kokade soppa åt mig och levererade.

Dock kunde jag knappt resa mig. än mindre gå till köket för att få i mig nåt, så jag fick ingen näring i mig.
Sjukhuset ville att jag skulle kolla min feber på vårdcentralen för att se om det var influensan jag hade fått. Så att det inte var medicinen eller skovet som orsakade allt.

När jag tillslut tog mig till vårdcentralen för att kolla om jag hade fått influensa, jag fick skjuts, så blev läkaren paff.
Jag hade lågt blodtryck och hon ifrågasatte varför sjukhuset inte hade lagt in mig direkt då jag hade skov och feber.

I vilket fall som helst så gick febern över efter 6 dagar.
Det enda jag har kvar nu är lite hosta.

Men skovet är inte helt återställt...
Så jag är hemma från jobbet.
Det känns ju inte alls kul....
Jag blir irriterad faktiskt...

Men vad fan ska jag göra....
Bara bita i det sura äpplet...

Att inte skaffa barn, del 2

Jag vill tillägga att det är jätte fint att många människor vill skaffa barn av kärlek.
Som kvinna, och kanske en man, så har vissa en biologisk klocka.
Jag har också haft den för många år sedan.
Hela kroppen skriker efter att få vara gravid.

Men det finns många där ute som skaffar barn av fel orsak. 
Det gäller även husdjur och andra saker här i livet.
Dock kan man inte lämna tillbaka barn, (och egentligen inte husdjur heller även om många tycker det...) och man måste ta ett enormt ansvar resten av sitt liv.
Vilket tyvärr inte många gör.

Men det är inget fel på de som väljer att inte skaffa barn.
Jag har sett en del artiklar om det, att de är "konstiga" som inte skaffar barn.
Det finns inget konstigt med att bara utan barn!

Man fyller sitt liv med det man vill.
Det är ens eget liv. Ingen annans.

Varför ska man skaffa barn?

Varför ska man ha barn?

I många, många år så jagade jag en bra kille för att kunna få en familj. 
Nån att skaffa barn med. 
Jag blev ofta ledsen och besviken av de jag träffade. 
Förhållandet var inte bra och jag ville absolut inte skaffa barn med dem. 
De skulle inte vara bra fäder.

Jag var stenhård med att träffa någon bra, att ha ett bra förhållande innan man skaffade barn.
Därför så skaffade jag inte bara barn, för att få barn. Jag ville ha en bra, stabil kille innan vi skaffade barn.

Jag var inne på att åka till något annat land för att skaffa barn på egen hand.
Jag hade bestämt mig.
Jag ville så gärna ha barn.
Det fanns även gånger som jag funderade på om jag inte bara skulle ha skaffat barn med nåt ex. 
Även om han var knäpp, då hade jag åtminstone fått barn.

Jag var tydlig med att jag ville ha barn med mitt senaste ex.
Han sa att han inte visste.
Sen efter ett tag in i relationen sa han att han inte ville ha fler barn än de två han hade.

Jag blev helt förstörd och skrek åt honom att dra åt helvete.
Men vi fortsatte relationen trots det.

Han hade 2 barn och jag blev bonusmamma.
Efter ett tag så förlikade jag mig vid tanken att inte ha barn.
Jag blev sen väldigt tveksam till att jag ville ha barn.
Insåg att det inte kanske var barn jag ville ha, utan att jag ville tillhöra något.

Mitt exs pappa som var psykolog sen 40 år tillbaka berättade att nästan alla relationer förstördes av att skaffa barn. Han hade jobbat med många familjer genom tiden.

Jag började titta mig omkring och insåg att nästan alla som hade skaffat barn var singlar eller i nya relationer. Det var inte många som höll i hop.
De biologiska föräldrarna som höll i hop med sina barn, gjorde det oftast bara för barnen skull.
Vilket inte heller är bra.
Relationen är helt kärlekslös och föräldrarna lever som två vänner.
De är inte lyckliga.
De sneglar åt annat håll efter andra killar och tjejer istället för åt varandra.
Barnen växer då upp i en kärlekslös familj och tror att det är så det ska vara.

De som har gått skilda vägar, trots gemensamma barn, är mycket gladare och det ser barnen.
Då man har frågat barn har de själva sagt att det är bättre att föräldrarna inte håller i hop eftersom de är gladare på varsitt håll.

Tiden som singel har rullat på och jag känner jätte starkt att jag inte vill han barn.
Jag vill ha ett fungerande förhållande med en bra kille.
Det är det jag vill.

Jag vet inte heller om jag vill träffa någon som har barn.
Om jag träffar någon som inte har barn så har vi mer tid till varandra.
Visst, om en kille har vuxna barn så är det väl en annan sak.

De flesta vänner jag har som har barn med ett ex, tycker att exet är jobbigt.
De klagar ofta på sitt ex och jag undrar då varför de skaffade barn med den personen?
De måste ju ha sett dessa dåliga sidor hos sin partner innan de skaffade barn?

Är man så ego och längtan efter barn är så stark att man bara bryr sig om att få barn så man gör det med vem som helst, nästan?
De dras ju ändå med exet efteråt, de har barnen som binder de samman.
Är det värt det?
Jag vet en del som har sagt att de ville ha barn till varje pris.
Hur många är det som gör det utav kärlek till den andra parten?

Livet handlar inte om att skaffa barn.
Livet ska levas och man ska må bra.
Sen kan man fylla det med andra saker än barn.

Om livet handlar om att skaffa barn, då känns det inte som att man är en egen person.
Många lever för sina barn och barnen går alltid först.
Det låter rätt tråkigt.
Ska man ge upp sig själv då?
Bara leva för sina barn?
Säger inte att alla är så.

Förut tänkte jag att jag kommer att vara så ensam då jag blir gammal eftersom jag inte har några barn.
Hur vanligt är det att de som har skaffat barn är sammansvetsade med sina barn?

Man har de hos sig tills de växer upp, sen springer de i väg och lever sina egna liv.

Då jag kände mig ensam förut och tänkte att de som har barn, inte känner sig ensamma , var fel att tro av mig.
Jag vet många som säger att de känner sig ensamma trots att de har barn.
För att de just saknar en partner i sitt liv.

Den veckan de har barnen känner de sig inte så ensamman för att de blir upptagna utav barnen. 
När barnen har lagt sig för kvällen så kryper ensamheten på.
Får barnen då de att känna sig behövda och upptagna så att att de inte behöver tänka?
Att man distraherar sig från sina innersta tankar och känslor?

Barn är söta och roliga men också jobbiga...
De är ok en stund men sedan känner jag att det räcker för mig.
Jag tycker att det är skönt att göra som jag vill utan att behöva anpassa mig och glömma bort mig själv.
Det räcker med min hund, han upptar massor av min tid. :)

Att sluta röka eller inte...

När jag tänker att jag ska sluta att röka så blir jag mer röksugen oftare och tänder en cigg fler gånger...

Men, att tänka på att jag ska sluta röka, är i alla fall ett steg i rätt riktning.

I dag ska jag ta nästa steg, att hoppa över eller låta mig själv vänta tills jag röker.
Nu har jag faktiskt väntat i en timme på min första cigg.
Jag märker hur kroppen börjar skrika efter nikotin.
Sjukt att det är så...

Det är ju ändå bra att jag hållit ut lite. :)
Det är som att bråka med mig själv.

"Ta en cigg!"
"Nää det tänker jag inte!"
"För i helvete, ta en cigg jävel!"
"NÄÄÄÄÄ, Du kan dra!"

Hahhahaha

Killen J, året som gått och en ny framtid

Jag har varit ledig i 10 dagar nu.
Det har fått mig att sakta börja reflektera över saker.

Jag har varit sjuk hela tiden det senaste året.
Både kroppsligt och psykiskt.

Då

Det jag ofta fick höra av J var att jag var en sjuk person.
Jag sa att jag inte var en sjuk person utan att jag hade en sjukdom.
Det är skillnad.
Vill inte bli definierad som en sjuk person, det gynnar ju inte en att bli frisk.
Han propsade på att jag var en sjuk person.

När han var jobbig mot mig och jag lugnt försökte förklara, men han inte gav sig, så fick jag till slut raseriutbrott. De kom tätare och tätare.
Jag kände inte igen mig själv.
Efter ett tag så la sig utbrotten och jag blev mer och mer deppig istället.

Hans föräldrar som är psykologer sa vid flera tillfällen att jag behövde gå och prata med någon.
De tänkte att jag kanske även hade borderline.
(vilket jag, enligt tester, inte var! In your face!)
Hans pappa försökte även hjälpa mig att hitta en psykolog.
J sa samma sak, att jag verkligen behövde gå och prata.

Jag blev mer och mer ledsen och fick mer och mer svarta tankar, vilket skrämde mig. En dag fick jag panik och så att jag till och med ringde akutpsyk.
Jag jagade psykolog och en dag så fick jag napp.

Jag har gått där i snart 6 månader.
Det är bra, jag har insett att jag alltid har kört på i mitt liv, men jag har hållit mina känslor på avstånd.
Jag har ju trots allt en tuff barndom i bagaget plus att jag har fått en sjukdom som behöver sörjas.
Psykologen har sett igenom mig, hon förstår att jag kämpar på trots smärta osv, men att kroppen nu säger ifrån. Det har varit för mycket för mig och hur mycket jag än vill, så vill inte kroppen.
Jag har varit extremt trött, orkeslös och andfådd ett bra tag nu.

En läkare hos psykologen ställde diagnosen, depression, på mig nyligen och ville att jag bara skulle jobba 6 timmar om dagen i en månad. Hon erbjöd mig även att börja med antidepp piller.

Jag har också insett att hela relationen med J, fick mig att bli "sjukare".
När man också får höra det från andra så blir man sjukare.
Det var ingen som var positiv och pushade. Tvärtom....
Han själv är ju ingen positiv person, det var ju jag som drog honom framåt och hjälpte honom med att se olika vägar i livet.

J gav upp oss, utan att säga något, hade skaffat kontakt med ett gammalt ex, halvt bakom min rygg, och gjorde slut med mig för att påbörja en relation med henne.

Jag ville gå i från relationen för länge, länge sedan, men det var svårt.
Speciellt när han alltid stoppade mig.
Jag minns en gång då jag åkte till min lägenhet och sov kvar och han kom efter direkt på morgonen.
Han sa att han insåg att jag menade allvar och lovade att våran relation skulle bli bättre.
När han, varje gång verkligen envist ville ha mig till varje pris, då jag ville ge upp oss, så gav jag efter.
Allt han sa då, fick mig att inte göra slut.
 
Vem faller inte för någon som kämpar för en?
Dock så höll det aldrig i sig, kämpandet från hans sida.
Det var ju inte den han var egentligen.
 
Jag slutade dock att springa i väg då det blev struligt mellan oss, jag bestämde mig för att stå kvar i det jobbiga och kämpa för vår relation.
Men det blev till slut alltid besvikelser från min sida, jag pratade och pratade med J.
Han sa att han förstod men sen gjorde han samma sak igen.
 
Jag minns att jag, i början, sa till honom att han skulle ha det bättre med en annan tjej som var mer som honom.
Nej, det ville han inte.
Jag skulle stått på mig kanske ha gått, istället för att falla för hans ord.
Men det är klart att jag föll för det.
Vilken kille, som kämpar för att ha mig i sitt liv, tänkte jag.
 
Men när han hade kämpat för att hålla kvar mig, ja, tills allt hade lugnat sig, då struntade han i mig igen. Jag kände mig väldigt ensam i relationen och så ska det verkligen inte vara.

Jag sa ofta i slutet av relationen att jag ev tänkte gå om det inte blev bättre.
Jag var verkligen på väg, jag hade fått nog.
Men jag hann inte, vi hade kunnat få ett mycket bättre avslut mellan oss om han inte hade gått till nästa direkt bakom min rygg.

NU

Jag brukade tänka positivt och hitta min styrka innan jag träffade J.
Jag brukade ha bra självförtroende, självkänsla och vara modig.

Allt detta var nu som bortblåst.
Det förhållande jag hade haft hade sakta brutit ned mig.

En dag så var det som att jag såg på allt med nyktra ögon.
Det var slut med det nu!
Jag skulle hitta tillbaka till mig själv.

Jag har ältat relationen fram och tillbaka nu efter separationen.
Varit ledsen och sorgsen.
Även haft riktigt tunga dagar då jag kände att jag inte såg någon mening med att fortsätta livet.

Jag har insett att han hade problem med sig själv och har alltid haft.
Jag har nu insett att vi var väldigt olika
Det såg jag redan då vi var tillsammans, men det är ännu tydligare nu.

Varför han ville ha mig så mycket då, kanske var hans ego.
Han var väl rädd för att vara ensam.
Inte vet jag.
Han lämnade sitt ex för mig och han lämnade mig för en annan tjej.
Han jobbar inte med sina demoner och han kommer aldrig att kunna springa i från dem.
HAN behöver verkligen gå och prata om sitt, snacka om att lägga över det på mig...

Men för att lära sig något av livet så ångrar jag eg ingenting.
Den tiden jag hade med honom har gett mig insikter om mig själv.

Nä, jag tänker inte ta antidepp piller.
Jag tänker inte heller bara jobba 6 timmar om dagen.
Jag tänker jobba 100%.

Den sista sjukskrivningen jag hade på 50%, nekades av försäkringskassan, 1,5 månad efteråt.
Det gav mig en ordentlig ekonomisk smäll och det vill jag inte riskera igen.
Jag kan inte jobba 6 timmar  om dagen för att jag behöver återhämtning och samtidigt ha ont i magen av stress över att fk kanske inte beviljar det.
Då faller ju konceptet av att jag ska ha återhämtning....

Jag dejtade en kille kort efter J, det funkade inte.

Jag och en kollega hade extremt starkt band mellan oss, det var som en elektrisk laddning mellan oss varje gång vi sågs på jobbet, han sa även att han var intresserad. Men han ville inte gå vidare alls. Han hade för mycket rädslor sa han.

Sen träffade jag nyligen en gammal flört, det hände inte så mycket mellan oss, än... 
Han är mycket yngre än mig och det är bara fysiskt från min sida, han är fotomodellssnygg och åtrår mig. Vilken jäkla egoboost!
Det behöver jag verkligen just nu.

Så jag blickar framåt nu.
Nytt år, nya chanser.
Jag mår just nu ganska bra faktiskt! :)