Känner mig lite diskriminerad

Jag hade medarbetarsamtal med min chef häromdagen.

I det stora hela gick det väl bra.

Men han hade räknat hur mycket jag hade varit borta sen jag blev 1 årsmontör och gjort en tabell över det.
Han sa att de hade kommit överens på kontoret om att jag ska jobba 1800 timmar innan jag flyttas upp till 2 årsmontör.
Just nu så är det i slutet av juli.

Jag frågade om min tidräkning stannar upp om jag är borta 3-5 dagar pga en vanlig förkylning.
I fall de inte kan sätta ett datum istället och kolla tillbaka då hur mycket jag varit borta.

"Nej det gör vi inte, din tid stannar upp om du är borta, oavsett." sa han.

Jag sa då att jag tycker att det känns lite taskigt att göra så.
Alla är ju sjuka i bland eller så vabbar vissa sina barn.

Han tog illa upp och hade nåt försvarstal om att jag har ju varit borta så mycket så det spelar ingen roll.
Jag kände att det inte var nån ide att diskutera det något mer just då.

Jag berättade allt för min kollega som är fackligt ombud och han tyckte väl att det lät lite konstigt och skulle kolla upp det ordentligt.

När jag pratade med facket om det förut, så sa de att det inte finns något som heter 1800 timmar. Man kommer överens om ett datum istället.
Men jag orkar inte hålla på och tjafsa just nu.

Känner mig diskriminerad om jag ska vara ärlig.

Nå dit du vill

Jag börjar att se en ljusning i skovet.

Kanske kan jag gå och jobba denna vecka?

Jag är ganska less på att vara hemma....
Har mest legat i soffan och kollat film och serier.
Jätte tråkigt....

Jag ska ha medarbetarsamtal om några dagar, om jag är frisk då.

Där ska man prata om hur det går för en och om framtiden.
Jag undrar vad jag får för info ang. att kliva upp ett steg till andraårsmontör.
Vi får väl se vad han säger.

Jag har inte tänkt på förut hur mycket jag har åstadkommit i livet.
Tyvärr har jag tittat mycket på andra och vad de har gjort  i livet istället för att berömma mig själv.

Jag har klarat mig rätt bra trots uppväxt mm.

Började att plugga som vuxen med en sjukdom.
Gett mig fan på att livet ska rulla på som för vem som helst.

Det har varit en del motgångar men jag brukar säga att alla kan göra vad de vill.

Kanske tar det lite längre att nå dit jag vill i livet, då jag är hämmad av sjukdomen, mm, i bland.
Men jag ger fan inte upp! :)

Att acceptera sin sjukdom

Jag har IBD.

De säger att jag nu har haft Crohns i flera år.
Förut hade jag Ulcerös kolit.
Det är vanligt att diagnosen kan ändras genom åren.
De är ju trots allt lika varandra och ibd är ett samlingsnamn för båda sjukdomarna.

Fler och fler får dessa sjukdomar och de kryper längre ned i åldrarna.
Förut sa de att 10% var ärftligt. Nu säger de att det kan vara så men de tror mest på att miljö och kosten är boven. Alla E ämnen och mat som inte är naturliga är en stor orsak.
Även antibiotika.

Kosten kan underlätta. Att tex låta bli gluten och mejeriprodukter.
Man ska också äta så naturligt som möjligt och undvika halv och helfabrikat.

Jag har kämpat med sjukdomen i många år.
En del har skov mindre sällan och en del, som jag, har skov hela tiden.
Skov är ett annat namn för när sjukdomen är aktiv. Ett utbrott.

Jag har velat gå emot sjukdomen och valde tex. att plugga till elektriker på äldre dar.
Jag fungerar ofta så, att jag tänker att inget ska stoppa mig från att göra det jag vill.

Men visst blir jag begränsad i bland...
Vid sådana tillfällen känner jag mig helt värdelös och väldigt ensam.

Jag får ganska mörka tankar och tänker då att jag tex inte kan ha en relation.
Vem vill vara med mig som är sjuk?
Vilket företag vill satsa på en sjuk person?
Jag kanske inte borde ha detta jobb.
Jag kanske borde ha ett kontorsjobb eller ett jobb där jag arbetar mycket hemifrån.

Livet känns ganska tråkigt och meningslöst och även den sociala biten blir lidande.
Jag måste lägga mig tidigt för att jag är trött.
Inte trött som många andra utan en extrem trötthet som inte går att vila bort.
Det är också vanligt att man blir utbränd. Man pressar sig själv, för att man vill ju leva "normalt".

Negativ stress och tråkiga livshändelser påverkar också sjukdomen.

En del frågar mig, när jag får ett skov,
"Vad har hänt nu då?" "Har du ätit något som är fel?" "Har du stressat?" "Mår du dåligt psykiskt?"

Inget speciellt har hänt.
Det är så det är att ha denna sjukdom.

Visst kan vissa saker bidra till att man får skov men sjukdomen kommer och går annars också. 
I bland är den bra och i bland sämre.

Jag har helt enkelt en sjukdom.
En sjukdom som de inte har forskat i tillräckligt just nu.
En sjukdom som inte går att bota just nu.

Det finns mediciner, starka sådana.
Cellgifter och biologiska medel.
Jag har alltid valt bort dem av rädsla för starka biverkningar.
Ja, för de finns, biverkningar som är en fara för ditt liv.

Men det finns också de som lever ett bra liv med dessa mediciner.
Men vill jag chansa? Än så länge har jag inte velat det. 

Sen är det också såhär tyvärr... De flesta människor som tar en medicin blir sen till slut immuna mot medicinen. Den slutar att hjälpa.... Så då får de pröva en ny variant och så håller man på så...

Vissa opererar bort en bit av sin tarm, där sjukdomen är mest aktiv.
Men, det har visat sig att sjukdomen då börjar dyka upp i andra delar av tarmen istället.

Vissa pratar gott om Fekal transplantation, (bajstransplantation).
Jag har hört att vissa blir hjälpta utav det.
Men jag har inte sett att någon med ibd har blivit hjälpt.

De ifrågasätter också att om man får en transplantation så får man även andra saker av den personen. Såsom fetma, depression osv. Det beror på vad de har annars förutom en "frisk" tarmflora.
Dock verkar det inte vara så utforskat ännu och ingen pratar jätte mycket om det.

Det finns en metod till, Leukocytaferesbehandling.
Man filtrerar blodet från vita blodkroppar.
Det verkar fungera en stund, framförallt på barn.
Men den metoden verkar inte heller ha slagit igenom ordentligt.
Den verkar mest prövas på folk som inte blir hjälpta av medicin.

För ett år sedan var jag sjukskriven helt i 5 månader.
Sen efter det jobbade jag halvtid i ett halvår.

Det resulterade i att mitt företag inte ville flytta upp mig till 2 års montör och inte heller ge mig lönehöjning.
Visst, jag kan förstå det någonstans.

Som elektriker så är du under utbildning kan man säga, i ca 4 år.
Sen blir du fullbetald.
Om jag då är borta en del av tiden så lär jag mig ju inget.
Är du mammaledig i 2 år säger vi, så blir du i alla fall uppflyttad.
Annars är det diskriminering. Lustigt att du kan bli diskriminerad som sjuk....

Men jag har börjat inse att det är såhär livet är just nu.
Jag arbetar som elektriker och då jag får skov så kan jag inte jobba.
Om det innebär att jag får mindre lön och har en segare utveckling än andra, ja då är det så.

Att vara sjuk handlar mycket om acceptans.
Acceptans handlar inte om att sluta att vara ledsen för sin sjukdom eller vad det är som plågar dig. Det handlar bara om att acceptera läget så som det är just nu.

Jag har precis just nu, i 10 år med sjukdomen, börjat acceptera den lite grann....

Röka vs. snus

Slutat röka lyckades jag med!

Dock har jag börjat snusa, men... det är bättre än att röka. :)

Skov och influensa

Jaha då var jag sjuk då...

Jag kände av ett litet skov, inte alls farligt, ca 2 veckor innan jag skulle på ett planerat besök på sjukhuset.
Jag skulle in och göra ett cancertest, vilket vi med IBD gör efter 10 år.

De tar alltid vävnadsprov vid varje koloskopi men detta test är annorlunda.
De färgar tarmslemhinnan med blå färg för att se om det fäster någonstans.
Om det fäster så är det risk att det är cellförändringar.

Innan kolon så skulle jag ta det vanliga laxermedlet, men även ett annat också.
Det ena var nytt för mig.

Det tog jag i 3 dagar innan den stora laxeringen.

Den heter toilax. Det rubbar tarmslemhinnan.

Det resulterade i att jag fick ett jätte stort skov....

På koloundersökningen så upptäckte de att jag hade inflammation på tre ställen.
De kunde dock inte få färgen att fästa så det blev inget cancertest.

De följande två dagarna lyckades jag släpa mig till jobbet men sen var det kört.

Inte bara fick jag skov utan jag fick även influensa.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit så dålig!
Hög feber och blödande skov.

Jag låg i flera dagar.
Sjukhuset ringde mig varje dag, även på helgen.
Hade vänner som gick ut med min hund, hämtade näringsdrycker åt mig på sjukhuset,
kokade soppa åt mig och levererade.

Dock kunde jag knappt resa mig. än mindre gå till köket för att få i mig nåt, så jag fick ingen näring i mig.
Sjukhuset ville att jag skulle kolla min feber på vårdcentralen för att se om det var influensan jag hade fått. Så att det inte var medicinen eller skovet som orsakade allt.

När jag tillslut tog mig till vårdcentralen för att kolla om jag hade fått influensa, jag fick skjuts, så blev läkaren paff.
Jag hade lågt blodtryck och hon ifrågasatte varför sjukhuset inte hade lagt in mig direkt då jag hade skov och feber.

I vilket fall som helst så gick febern över efter 6 dagar.
Det enda jag har kvar nu är lite hosta.

Men skovet är inte helt återställt...
Så jag är hemma från jobbet.
Det känns ju inte alls kul....
Jag blir irriterad faktiskt...

Men vad fan ska jag göra....
Bara bita i det sura äpplet...

Att inte skaffa barn, del 2

Jag vill tillägga att det är jätte fint att många människor vill skaffa barn av kärlek.
Som kvinna, och kanske en man, så har vissa en biologisk klocka.
Jag har också haft den för många år sedan.
Hela kroppen skriker efter att få vara gravid.

Men det finns många där ute som skaffar barn av fel orsak. 
Det gäller även husdjur och andra saker här i livet.
Dock kan man inte lämna tillbaka barn, (och egentligen inte husdjur heller även om många tycker det...) och man måste ta ett enormt ansvar resten av sitt liv.
Vilket tyvärr inte många gör.

Men det är inget fel på de som väljer att inte skaffa barn.
Jag har sett en del artiklar om det, att de är "konstiga" som inte skaffar barn.
Det finns inget konstigt med att bara utan barn!

Man fyller sitt liv med det man vill.
Det är ens eget liv. Ingen annans.

Varför ska man skaffa barn?

Varför ska man ha barn?

I många, många år så jagade jag en bra kille för att kunna få en familj. 
Nån att skaffa barn med. 
Jag blev ofta ledsen och besviken av de jag träffade. 
Förhållandet var inte bra och jag ville absolut inte skaffa barn med dem. 
De skulle inte vara bra fäder.

Jag var stenhård med att träffa någon bra, att ha ett bra förhållande innan man skaffade barn.
Därför så skaffade jag inte bara barn, för att få barn. Jag ville ha en bra, stabil kille innan vi skaffade barn.

Jag var inne på att åka till något annat land för att skaffa barn på egen hand.
Jag hade bestämt mig.
Jag ville så gärna ha barn.
Det fanns även gånger som jag funderade på om jag inte bara skulle ha skaffat barn med nåt ex. 
Även om han var knäpp, då hade jag åtminstone fått barn.

Jag var tydlig med att jag ville ha barn med mitt senaste ex.
Han sa att han inte visste.
Sen efter ett tag in i relationen sa han att han inte ville ha fler barn än de två han hade.

Jag blev helt förstörd och skrek åt honom att dra åt helvete.
Men vi fortsatte relationen trots det.

Han hade 2 barn och jag blev bonusmamma.
Efter ett tag så förlikade jag mig vid tanken att inte ha barn.
Jag blev sen väldigt tveksam till att jag ville ha barn.
Insåg att det inte kanske var barn jag ville ha, utan att jag ville tillhöra något.

Mitt exs pappa som var psykolog sen 40 år tillbaka berättade att nästan alla relationer förstördes av att skaffa barn. Han hade jobbat med många familjer genom tiden.

Jag började titta mig omkring och insåg att nästan alla som hade skaffat barn var singlar eller i nya relationer. Det var inte många som höll i hop.
De biologiska föräldrarna som höll i hop med sina barn, gjorde det oftast bara för barnen skull.
Vilket inte heller är bra.
Relationen är helt kärlekslös och föräldrarna lever som två vänner.
De är inte lyckliga.
De sneglar åt annat håll efter andra killar och tjejer istället för åt varandra.
Barnen växer då upp i en kärlekslös familj och tror att det är så det ska vara.

De som har gått skilda vägar, trots gemensamma barn, är mycket gladare och det ser barnen.
Då man har frågat barn har de själva sagt att det är bättre att föräldrarna inte håller i hop eftersom de är gladare på varsitt håll.

Tiden som singel har rullat på och jag känner jätte starkt att jag inte vill han barn.
Jag vill ha ett fungerande förhållande med en bra kille.
Det är det jag vill.

Jag vet inte heller om jag vill träffa någon som har barn.
Om jag träffar någon som inte har barn så har vi mer tid till varandra.
Visst, om en kille har vuxna barn så är det väl en annan sak.

De flesta vänner jag har som har barn med ett ex, tycker att exet är jobbigt.
De klagar ofta på sitt ex och jag undrar då varför de skaffade barn med den personen?
De måste ju ha sett dessa dåliga sidor hos sin partner innan de skaffade barn?

Är man så ego och längtan efter barn är så stark att man bara bryr sig om att få barn så man gör det med vem som helst, nästan?
De dras ju ändå med exet efteråt, de har barnen som binder de samman.
Är det värt det?
Jag vet en del som har sagt att de ville ha barn till varje pris.
Hur många är det som gör det utav kärlek till den andra parten?

Livet handlar inte om att skaffa barn.
Livet ska levas och man ska må bra.
Sen kan man fylla det med andra saker än barn.

Om livet handlar om att skaffa barn, då känns det inte som att man är en egen person.
Många lever för sina barn och barnen går alltid först.
Det låter rätt tråkigt.
Ska man ge upp sig själv då?
Bara leva för sina barn?
Säger inte att alla är så.

Förut tänkte jag att jag kommer att vara så ensam då jag blir gammal eftersom jag inte har några barn.
Hur vanligt är det att de som har skaffat barn är sammansvetsade med sina barn?

Man har de hos sig tills de växer upp, sen springer de i väg och lever sina egna liv.

Då jag kände mig ensam förut och tänkte att de som har barn, inte känner sig ensamma , var fel att tro av mig.
Jag vet många som säger att de känner sig ensamma trots att de har barn.
För att de just saknar en partner i sitt liv.

Den veckan de har barnen känner de sig inte så ensamman för att de blir upptagna utav barnen. 
När barnen har lagt sig för kvällen så kryper ensamheten på.
Får barnen då de att känna sig behövda och upptagna så att att de inte behöver tänka?
Att man distraherar sig från sina innersta tankar och känslor?

Barn är söta och roliga men också jobbiga...
De är ok en stund men sedan känner jag att det räcker för mig.
Jag tycker att det är skönt att göra som jag vill utan att behöva anpassa mig och glömma bort mig själv.
Det räcker med min hund, han upptar massor av min tid. :)