Hur ska man göra?

Vi tjafsar och bråkar rätt ofta.

Han säger rätt ut vad han tänker och det sårar mig.
Jag o andra sidan reagerar för starkt och vill åka hem, då jag är hos honom.

Vilket jag ofta gör.

Han blir osäker på mig och det blir känsligt mellan oss.

Sen löser vi det och allt är bra, i några dagar...
Sen börjar det om igen.

Det som är de största sakerna mellan oss är, barnfrågan, min hund och min sjukdom.
Sen har vi, alkohol, efter det.

Han vill inte ha barn, jag vet inte om jag vill ha eller inte.

Jag har släppt det i tanken men när jag var hos gyn i går och hon sa, efter ultraljudet, att mina äggstockar lever och man kan se att den ena precis har haft ägglossning, då kände jag mig jätte glad.

Sen tycker han att det är jobbigt med min hund.

Att jag inte kan vara spontan och bara resa i väg med honom, tex.

Jag säger: "Ja, kanske...jag måste kolla om jag kan få hundvakt, vill inte ha vem som helst," osv.

Då blir han jätte sur, att det ska finnas ett hinder.
Han tycker då att min hund är i vägen för att han ska få vara med mig när han vill.

Jag i min tur blir sur för att jag tycker att han är självisk och att jag bara ska dansa efter hans pipa annars blir han sur.

Sen tycker han att detta med min sjukdom, är jobbigt.

Han har ju vuxit upp med en mamma som är sjuk och det har inte varit så positivt.

När jag var dålig för några dagar sedan, ja... jag har blivit mycket sämre... så var jag helt matt, sa knappt halv sju och låg i sängen och kollade film.

Jag märkte att han tog distans, jag fick också be honom om han orkade göra saker för mig.
Som tex, hämta vatten, te osv.
Jag var väldigt matt och det var tufft att resa sig.

Han gjorde det inte självmant och tog hellre avstånd för att det blev känslomässigt jobbigt.

Vilket såklart sårade mig, för jag behöver ju stöd och har sällan fått det i livet.

Jag i min tur frågade, vilket jag får skylla mig själv:
"Kommer du att orka i framtiden, med att jag har en sjukdom?"

Han svarade då ärligt: "Jag vet inte...."

Jag reagerade jätte starkt och åkte hem.

Sen så dricker han, enligt mig, för mycket då han dricker.
Jag har inget utbyte av att gå på tillställningar med honom, för att jag kan inte samtala normalt med honom. Vi är på olika plan helt enkelt.

Han sa då självmant att han kan dricka mindre då jag är med och vill han bli jätte full så tar han inte med mig.

Jag blev glad över det men nån vecka senare så sa han:

"Jag vill inte begränsa mig när vi går på tillställningar, jag vill kunna vara den jag är, när jag dricker."

Jag har märkt att han ändrar sig till och från.
Jag kan inte lita på det han säger ena gången.

Vi pratade i går.
Ett bra samtal.

Jag skrattade och sa att jag inte förstår varför vi eg är i hop.
Vi verkar vara så olika, kanske inte i känslolovet, men hur vi lever vårat liv och vad vi vill.

*Han vill inte ha barn, jag vet inte.
*Han gillar inte att jag har hund, jag har en älskad hund som är en del av mitt liv.
*Han vill inte vara tillsammans med någon som har ett fysiskt handikapp,
(min sjukdom), för att det gör sig påmind om jobbiga saker i hans uppväxt.
*Han vill dricka mycket och inte ha djupare samtal när han festar, jag är nykterist och älskar djupa samtal oavsett ställe.

Hans svar på detta var att han blev kär i mig och att det finns massor i min personlighet som han verkligen vill ha i sitt liv.

Han vill att jag följer med till hans familj på Gotland i sommar.
Men jag sa att jag inte kan känna mig trygg med honom, därför är jag tveksam att följa med honom på saker där jag inte har min trygghet i form av mitt hem.

Tänk om jag följer med dit, han klagar på min hund eller om jag är sjuk och han tycker att det är jobbigt?
Då kan jag inte bara dra hem, det blir ju en bit.... ;)

Så vi får se, fortsättning följer, hur vi kan hantera dessa saker.

Att få barn eller inte, del 4

I dag på jobbet var det stelt mellan oss.

Båda såg ut att må dåligt och båda ville egentligen bara prata och kramas.
Men det gjorde vi inte.

Vi kramades hej då, men det var krystat.

På väg hem från jobbet så pratade vi i telefon.

Vi pratade om det som är aktuellt...

Han sa att han var orolig att jag skulle lämna honom.

Sen kom vi in på det här med barn.

Han sa:

"Hade du inte haft din sjukdom och din hund, ja, då hade vi eventuellt kunnat skaffa barn."

Allt började att snurra i mitt huvud.

Jag: "Det där sved som fan!!" Fick jag ur mig.

Han: "Ja, men..."

Jag avbröt honom med att skrika.

Så högt så att jag tappade rösten.

"DU KAN DRA ÅT HELVETE!!!"

Jag la på luren i hans öra.

Sen hyperventilerade jag medans jag försökte att köra...

Vad sa han??
HUR kan han säga så??

Vilket jävla...tror han att jag vill vara tillsammans med honom alls efter detta???

Efter en stund så ringde jag min vän och berättade allt.

Hon lyssnade och sa sedan:

"Ja, han verkar ha tänkt igenom det han säger, och han är ju faktiskt ärlig med vad han känner."

De sista orden hon sa, de satte sig.
Ett lugn spred sig över mig.

Ja, han var ju bara ärlig med sina känslor.

Han säger ju faktiskt också att ha älskar mig och vill dela sitt liv med mig.

Jag pratade på med henne, eller jag ordbajsade och spekulerade.
Behövde ventilera helt enkelt.

Jag känner nu såhär:

Det var kanske dumt att skrika det till honom.
Jag blev djupt sårad och det kändes som att jag blir straffad för att jag har en sjukdom och en älskad hund.

Men det var ju inte så han menade.
Det var så jag uppfattade det.

Han är jätte fin på många sätt.
Det finns såklart dagar då jag vill strypa honom och be honom fara och flyga.

Jag tänker att det känns som en stress, det här med barn.

Att hålla på att kolla upp insemination i Sverige.
(Har fått reda på att åldersgränsen är 38 år, i vissa fall 40 år, så då är det kört för mig.)

Gå till gyn och kolla om ens äggstockar lever och mår bra.

Kontakta en privatklinik för att göra en fertilitetsutredning för att kolla sig mer.
(Åldersgränsen för att kolla sig är 40 år, så det är kört för mig.)

Kolla upp möjligheterna till att göra det i Danmark eller annat land.
Spara en jävla massa pengar då det inte är gratis.

Jag fyller 41 år i sommar.

Jag känner att det börjar ta stopp, min jakt på att skaffa barn.

Det kanske inte är meningen att jag ska ha barn.

Jag är rädd för att bli gammal och ensam.

Men vaddå, man kan vara kontaktperson.
Fosterbarn.
Resa och träffa nya vänner.

Livet innehåller allt möjligt, inte bara kille och barn.

Jag kanske bara ska släppa det och slappna av.
Ta emot det som livet bjuder på istället.

Att få barn eller inte, del 3

Han messade mig flera ggr i går....

Att han verkligen, verkligen älskar mig.
Att han saknar mig.
Att det är tomt utan mig där.

Vi skrev lite fram och tillbaka.

Han skrev: "Jag hoppas att du väljer kärleken framför barn..." 

Jag skrev bland annat att jag inte vet i dag om jag vill ha barn med just honom.
Det där får man känna efter och se.

Men att det skulle underlätta om vi strävade mot samma mål, om vi båda ville ha barn.
Sen får man se hur det blir.

Då skrev han, att om jag inte vet om jag vill ha barn med honom så kan vi fortsätta att vara tillsammans tills jag vet det.

Ja, vad ska jag säga....

Känns tungt i dag.
Nu ska man till jobbet och träffas, får se hur det känns.

Vill jag ha barn?
Kan jag få barn?

Känner mig mest ledsen och tom i dag.

Ska ringa gyn och boka en tid för att kolla mina äggstockar.
Vet ju inte ens hur de ser ut efter så många år av p-piller.
Lever dom ens?

Får ta en dag i taget och känna efter.....

Att få barn eller inte, del 2

Jag känner mig ganska matt och tom nu....

Han pratade med sin pappa under tiden jag var på promenad med hunden i förmiddags.

Han behövde prata och få klarhet.

Då jag kom tillbaka så gav han mig en stor kram och sa att han inte ville att jag skulle åka hem.

Jag hade nämligen sagt att det kanske var bäst för mig att åka hem.

Jag trodde någonstans att han skulle säga att han kunde tänka sig barn i framtiden.

Han sa:

"Jag har bestämt mig, jag vill inte ha barn alls. Det räcker med de två jag har.
Jag vill leva med dig. Jag älskar dig. Jag kan ge dig allt men inte barn."

Det knöt sig i bröstet på mig.

Tidigare hade jag vägt fram och tillbaka om jag verkligen ville ha barn.
En del av mig vill ju inte, det känns som att det kvittar.
En del av mig vill.

Men när han sa som han sa... då knöt det sig i bröstet och jag blev ledsen och tom.

En del av honom vill inte ha barn med mig pga min sjukdom.
Han är rädd att jag blir så dålig i framtiden så att jag hamnar på sjukan.
Då vill han inte stå själv med allt.
Att det skulle bli för jobbigt.

En annan del av honom känner bara att han inte vill ha barn.

För att korta ned historien så packade jag alla mina saker, allt jag hade hos honom, Rubbet. Blommor, hundskålar, osv, osv.

Om det tar slut så är det bättre att allt redan är borta från honom.
Så kände jag.

Han sa flera ggr att han INTE vill göra slut.
Det är nu upp till mig.
Han har sagt vad han vill.

Då vi stod vid min bil så sa han igen:

"Kom i håg att jag vill ha dig i mitt liv, barnen också.
Jag kan erbjuda dig: mig, mina barn och ett liv i hop."

Känner mig så ledsen, men ändå helt tom och förvirrad.

Vad vill jag???

Inte en aning....

Att få barn eller inte....

Jaha, då står vi här igen, fast denna gång är det allvarligare....

Det är deppigt och stelt mellan oss fast vi inte vill det.

Det är jag som har tagit avstånd...
Ska jag göra slut eller inte?

Nu eller senare?

Vi har pratat om det här med barn.....

Han vill inte.

Som han känner nu i alla fall.
Han kan inte säga vad han känner i framtiden.

Han är rädd.

Han är rädd för att jag blir jätte sjuk om vi får barn.
Han vill inte ta hand om mig, barnet och hunden då.
Han tror inte att han skulle orka det.

Sen har han dålig erfarenhet av sitt första barn.
Han tappade intresset helt för sitt ex då hon var gravid.

Dessutom vaknade det barnet varje timme i 4 år.
Han vill inte ha det så igen.

Han är rädd för att tappa intresset för mig, han vill inte det då han är väldigt kär i mig. Säger han.

Jag vet varken in eller ut just nu....

Höll på att bli påkörd, del 2

I går blev jag kallad till ett möte på det jobbet vi har nu.

Det skulle vara 5 chefer och två andra, J var också med.

De ville att jag skulle göra en rekonstruktion.

Alla var samlade ute på lagret.

Även vittnet var med och en till person som tydligen sett allt.

De hade tagit dit en truck, med samma last på som vid incidenteten.

De ställde sig på rad och iakttog.

Jag berättade samtidigt som jag ställde upp mina stolpar.
De vinkade fram vittnet som satte sig i trucken och sakta började köra mot mig.

Han körde jätte sakta.

Då han kom fram till den ena stolpen så körde han på den och fortsatte fram emot mig.

Någon sa: "Du får säga stopp när trucken är på rätt avstånd."

Jag stod där och tittade hur han sakta körde mot mig, med stolpen framför sin last.
Även fast det gick sakta så blev jag lite låst i huvudet och kände hur hjärtat började att slå snabbare.

När han var nära så skrek jag: "Stopp!"

Jag utbrast: "Gud vad jobbigt det är." med lite skakig röst.
J kom fram och strök mig över ryggen.

Alla var tysta i ett par sekunder.

Sen började de att prata, nästan i mun på varandra.
De pratade om hur det hade gått till, om hur vi kan förhindra detta, osv.

De kom fram till att killen som hade kört, hade gjort väldigt fel.
Eftersom detta var första gången så kommer inte truckkortet att dras in, men han får en varning.

De har ju sina regler och han följde inte dem.

När mötet började lida mot sitt slut, och de frågade mig om jag hade nåt mer att säga, Så sa jag att jag hade velat att någon tog mig till ett rum, gav mig en stol och frågade vad som hade hänt.
Att jag hade behövt att få berätta/prata, ordentligt, fått det ur mig på en gång.

Cheferna sa:

"Vi chefer har ju gjort fel, det kan jag erkänna. Vi skulle ha agerat mer."
"Det är först nu som man verkligen förstod att det var väldigt allvarligt."

Jag kände verkligen att de lyssnade på mig och ville ge sitt stöd.

Då mötet var slut och J och jag gick in till våran bod så kom en av de ansvariga i kapp oss.

Han ville ge mig en kram.

Han sa också att han höll på att börja gråta en stund där.
När man fick se allt i verkligheten så förstod man hur allvarligt det kunde ha gått.
J höll med, sa att han också kände samma sak.
Jag såg även smärta i en av chefernas ögon efter min rekonstruktion.

Nu vet dom till nästa gång, hur de ska agera.
De ska också göra allt för att detta inte ska hända igen, eftersom utgången kan sluta mer illa.

En sekund från att bli påkörd.

Jag var på ett stort lager, som vi jobbar på nu.

Det var mycket trucktrafik, som det brukar vara.

Truckarna susar förbi en nära där vi jobbar på lagret.

Jag höll på att jobba i lift, uppe i taket.

Emellanåt så åkte jag ner till marken, gick en bit i från liften för att spärra av en ny liten hörna för liften, där jag skulle jobba, och så höll jag på så. Förflyttade mig alltså sakta för jobb i taket.

Truckarna ska sakta ner då de passerar oss, de ska... men alla följer inte det.

Jag var i alla fall på golvet, hade gått i från liften, gick med två metallstolpar i varsin hand.
På stolparna så satt det två lampor som blinkade.

Jag ställde i från mig dom, först den ena och sen den andra.
Med några meters mellanrum.
Jag gick tillbaka till den första för att knyta fast avspärrningsbandet i den.

När jag stod där så hörde jag plötsligt något ljud.
Jag vred på huvudet åt höger för att kolla ditåt ljudet kom.

Allt gick så fort!

Det handlade om några sekunder.

När jag vridit på huvudet så ser jag hur en truck står stilla på ena sidan av gången, på andra sidan så passerar en annan truck honom, den trucken har också last på sig. Plus att han i farten har plockat med sig min ena stolpe!

Han kom farande emot mig!

Han stannade  trucken 1 meter i från mig.......

Där stod jag med öppen mun och handen på hjärtat.

Jag såg hur killen i den stillastående trucken hoppade ur sin truck och rusade mot mig.
Hans ögon var stora som tefat.

Strax därefter så kom även  killen som höll på att köra på mig.

Vi var alla  tysta och de såg allmänt förvirrade ut och tittade på hela scenariot.
All trucktrafik stod stilla i den gången då de blockerat allt med sina truckar.

Till slut fick jag fram några ord.

Jag minns inte hundra vad jag sa, något i stil med, "Herre gud, vad nära."

Killarna pratade om att jag inte syntes.

Vi avvek från platsen ganska på engång.
Jag ringde J, han var ledig just den veckan.

Jag kunde inte få ur mig något konkret.
Med gråt på rösten sa jag bara: "Jag höll på att bli påkörd."

Han fattade inte riktigt och trodde att jag menade, när jag stod på liften.
Dessutom fattade han inte hur nära det var.

Så han förstod inte att jag blev så ledsen över det.

Jag avslutade samtalet fort, behövde ringa någon kollega som visste hur man skulle göra i sådana här tillfällen.

Jag ringde till en kille, sa bara: "Jag höll just på att bli påkörd." med gråten i halsen.
Han kom och mötte mig på sekunden.

Han ringde direkt till en av cheferna för lagret och sa att vi skulle skriva, 
anmälan om tillbud.
En annan kille kom till oss och jag fick skriva ned kortfattat vad som hade hänt.

Under hela dagen så var jag i chock.
Vissa stunder ville jag bara gråta och vissa stunder var jag som vanligt.

Vi pratade med fler personer som behövde bli inblandande.

Jag ringde också min chef och han ville att jag skulle ringa personalchefen.
(Det finns tydligen nåt papper jag ska fylla i om vad som hände.)

Personalchefen sa saker som vi kan skratta åt såhär efteråt....

"Ja, men detta är inte sista gången sånt här händer."
"Tänk positivt, det var ju bara,nästan."
" Du hann inte hoppa undan då?"

Nej, jag hann inte hoppa undan.....
Det handlade om sekunder....

Senare under dagen så träffade jag och min kollega, två chefer och han som var vittne till allt.
Han i den stillastående trucken.

När vi kom dit så såg truckkillen skärrad ut.
Han vände sig till mig och berättade allt han sett.

Han hade stannat för att göra nåt, då hade en truckkille passerat honom, vilket de inte får göra, med vanlig fart och last. Han hade inte sett mig på golvet.
Jag stod direkt efter den stillastående trucken....

Precis då han hade passerat så såg truckkillen mig och vad som var på väg att hända, så han skrek bara rätt ut!

Det hade truckkillen med lasten uppfattat, skriket, och stannat.
Han märkte inte att han hade kört på min stolpe och att han var nån sekund från att köra på mig.

Så det var nog hans skrik som jag hade hört och tittat upp.
Det var hans skrik som hade räddat mig.

Jag kunde inte jobba mer den dagen....
På kvällen då jag skulle sova så snurrade tankarna och jag kände mig ledsen.

Dagen efter snurrade tankarna igen men då kände jag mig mer stabil.

Tredje dagen så hade det gått över.

Så det satte sina spår.

Såhär i efterhand kan jag känna att jag borde ha fått prata med någon.
Få ventilera händelsen.
Nån inom jobbet, antingen någon hos dem eller någon från min firma.

Man behöver få prata om händelser som har varit jobbiga.

Detta är väl inte slut ännu.
Vi ska ha möte med deras chefer ang detta.

Alla truckkillar och tjejer är informerade om denna händelse och blev uppmanade att följa sina regler noggrant.

Jag och J pratade såklart mer sen och han insåg hur nära det hade varit.
Han i sin tur pratade också med vår chef och berättade åter igen om det som jag hade sagt till chefen och tillade att det faktiskt hade varit väldigt nära.