Bölden

Hundens böld var lösare dagen efter och han haltade inte.

Dagen efter det, så sprack den....

Men i morgon har vi veterinär tid.

Hunden har en "böld"

Jaha, nu har hundens "böld" vuxit...

Det började med att den var liten, jag pillade försiktigt med en nål för att den såg ut som en finne typ.
Det kom då ut var.

Den torkade i hop och blev mindre.

Nu har den blommat upp igen.... Plus att hunden haltar mycket... :(

Han är dock pigg och är precis som vanligt.

Vi ska till veterinären nästa vecka.

4 dagar kvar!

Jag hade ju planerat i mitt eget huvud att min sambo skulle komma tillbaka
v. 17.

Då jag pratade med honom i går sa han att han kommer tillbaka redan på tisdag.

VA??

En hel vecka tidigare, hahhaha! Ja, absolut!!!

1 månad, 18 dagar

Jag pratade med honom i morse.

Han sa:

"Jag brukar tänka på hur glad jag är att jag träffade dig.
Du är en otrolig tjej!
Vi är ett team, du och jag.
Vilket förhållande vi har!
Så mycket kärlek!
Du är så ärlig och öppen med dina känslor.
Alla är verkligen inte så och det är så viktigt i ett förhållande.
Så jag blir så lycklig, jag känner verkligen att min plats är hos dig.
Jag känner mig inte hel utan dig.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig."

Oj, vilka ord!

Jag har inte hört detta förut, hoppas verkligen att det består. :)

Det är så många andra bitar som fallit på plats i mitt liv, positiva saker händer hela tiden. Kanske är det min tur i livet nu att få uppleva lycka!

1 månad, 16 dagar. Nedstämd

De senaste dagarna har jag varit nere.

Jag vet inte varför, är det pga min sambo eller pga mensen?
Jag vet att den kan spöka massor, som att jag tex får migrän, ca 3 dagar i rad, varannan gång jag har mens.

Jag kom i alla fall på mig själv häromdagen att jag sover oroligt, äter dåligt, har ingen lust till saker.

Sömnen. Jag blir jätte, jätte trött på kvällen, somnar ganska snabbt men mitt huvud är fyllt av tankar.
Jag tänker på honom, oss, det vi pratat om i tele, hemmet, hunden, vänner, skolan osv....

Jag vaknar mitt i natten, tänker massor, svårt att somna om.

På morgonen börjar tankarna direkt, känner mig stressad över att gå upp.
Brukar sova 8-10 timmar då jag är ledig, nu vaknar jag efter 6-7 timmar.

Jag vill sova vidare och försöker tvinga mig själv, men nej....tankarna snurrar och jag vill verkligen gå upp.

Jag kan inte säga att jag vet exakt vad jag tänker... jag tänker på så mycket så det känns som att huvudet är tjockt och fyllt av tankar som jag inte kan ta på.

Också har jag tänkt tillbaka på saker som gjort mig illa i livet.
Killar jag varit tillsammans med som har gjort mig illa på olika sätt.
Den vuxna man som tafsade på mig då jag var ca 9 år.

Blir irriterad och undrar varför jag tänker på detta.
Men tankarna köar för att trängas i min hjärna.

Maten...Jag som älskar att laga och äta mat.

Nu är det ungefär som att jag måste äta för att man bör äta....
Så vid matdags så slänger jag i hop nåt väldigt, väldigt enkelt.
Där man inte behöver lägga ner tid att göra maten.

Jag har ingen lust att ringa någon, jag har ingen lust att träffa någon för jag har ingen lust att prata.

Fast jag har ringt folk och träffat folk ändå till en viss del.
Tror att det kan vara bra.

Vet inte varför jag är såhär...
Säkert en kombination.

Jag vet att han kommer hem, att han har fått ett positivt beslut och att det är väldigt kort tid nu till när han kommer hem.

Men.... Denna väntan....längtan.... Den är jobbig och konstig.

Vissa dagar är det bra, jag är glad, gör mitt, behöver ej prata med honom vissa dagar.
Andra dagar längtar jag som fan, känner mig jätte ensam och sorgsen och vaktar telefonen.
I bland så känns det som att hjärnan ställer in sig på att "överleva" som att det vore slut mellan oss pga situationen. Knäppt.

Ja, detta har varit en förvirrande resa......

1 månad, 12 dagar

Han var på ambassaden, där sa de att de kan skicka kortet till honom.
Dock sa de att de inte ansvarar om det kommer bort på vägen.

Han tog då beslutet att åka tillbaka till Egypten igen för att hämta det istället.

Han skulle ringa dem om 2 veckor för att se om det var klart.

Nu handlar det alltså om veckor som han kommer hit.
Det känns....overkligt men otåligt. :)

Att bli nerbruten av en annan

I går såg jag Dr. Phil.

En kvinna och hennes kille var där pga stora problem i relationen.

Han nervärderade henne massor, framför alla tv tittare.
Kallade henne "lögnaktig hora", "Ingen vill vara med dig förutom jag, du är pinsam."
Osv.

Hennes självkänsla var i botten och hon var rädd för honom.

Hon sa att hon var en stark person förut.

Det slutade i allafall bra, vad jag vet, hon gjorde slut där och då och de skickade henne till ett skyddat boende.
Han fick professionell hjälp.

De sa att när man har det jobbigt i en relation, ungefär som hon hade, så blir man isolerad.
Den som trycker ner en pratar skit om ens familj osv.
Så till slut så är man bara med honom/henne som trycker ner en.

Jag blev väldigt illa berörd för det påminde mig om mina erfarenheter.

Då jag var mycket yngre var jag i hop med en kille som var väldigt dominant.
Pga min uppväxt så hade jag redan i ryggmärgen att vara "rädd."
Så jag var rädd för honom i bland.

Jag behöver ej gå igenom allt men jag minns att han pratade illa om min pappa och syster.
Vad resulterade det i?
Jo, jag började tro på honom och jag tog avstånd från min familj.

En annan gång i livet var jag i hop med en som nervärderade mig på olika sätt.
Han kallade aldrig mig hora och sa att jag var värdelös mm men han gjorde mycket annat som sakta bröt ner mig.

Det resulterade i att jag blev väldigt dålig i sjudomen och började isolera mig mer och mer från andra.

Jag upplevde mig själv som ful och tappade mig själv.
Jag tappade bort den glada, livfulla person jag var.

Folk började oxå ta avstånd från mig, pga att de inte tyckte om honom.
Men det fick jag inte höra förens det var slut mellan oss.

Sen hamnade jag såklart i tjafs med några för de förstod inte hur jag kunde vara tillsammans med honom.

Jag minns att en vän bråkade på mig för att jag aldrig hade lust/tid att träffas.
Jag försvarade mig så gott det gick, jag orkade ju inte göra något på kvällarna för att jag var väldigt sjuk i sjukdomen. sa jag.
Det var sant men det låg ju mer bakom.

Jag tänkte på hur fel det kan bli...

Folk tog avstånd från mig för att de inte gillade honom, men sa inte orsaken till mig. Jag tog det hårt och trodde att de inte ville vara med mig mer.
Vilket gjorde extra ont, för jag hade det redan tufft.

Folk bråkade på mig för att jag inte orkade hitta på något.
Folk bråkade på mig för att jag inte lämnade honom.

Tänk, hur lätt man kan bli nerbruten av en annan  person, speciellt om man har den erfarenheten sen barnsben.

Ingen visste hur "illa" det eg var, inte alla frågade heller, de skällde istället.

Ja, tänk vad saker och ting kan missförstås.

Jag har faktiskt inget bra "råd" ang detta.
Svårt...

De som tog avstånd, hade jag velat att de var ärliga istället.

De som skällde på att jag inte gjorde slut, hade jag velat att de var snällare och hjälpte mig genom proceduren att göra slut. Jag vet att jag inte var så mottaglig då, "han håller ju på att ändra sig."sa jag.

De som skällde för att jag inte orkade göra nåt, önskar att de kunde se orsaken.

Men det är svårt för andra oxå, när man inte berättar helt hur det ligger till.

Ja, svårt att veta hur man borde göra....