Hoppa inte mamma!

I dag var jag på terapi igen. Det är otroligt hur långt jag har börjat komma! Jätte bra för mig men svårare med en del andra människor. Eftersom jag lär mig nu hur jag fungerar så är det svårt att förmedla det till andra i min närhet. Ofta så brukar jag inte förklara om de inte frågar. Som tex med svartsjuka. Svartsjuka i mitt liv och för mig handlar om min egen självkänsla men oftast har jag inte varit svartsjuk utan rädd för övergivenhet. En del folk har sagt i mitt liv att jag måste försöka att tänka positivt i sådana lägen och stoppa mig själv, det de inte förstår alltid och även jag inte har förstått förut är att det är ett så djupt rotat mönster så det går inte att bara tänka positivt, "borsta av sig".
Om ett litet barn växer upp med vilda hundar, så blir han formad därefter. Om ett barn växer upp instängd i en källare, så blir den på ett annat sätt.

Jag mår inte dåligt för allt som har hänt mig (vissa saker förståss) men tex att min mamma skulle ta livet av sig framför mig, jag gick väl i lågstadiet, och jag krampaktigt höll fast i hennes ben så hon inte skulle hoppa, tårarna sprutade, och det hon gjorde var att skratta åt mig. Eller att hon brukade låsa in mig i lägenheten gråtandes i mörkret för att hon skulle ut och festa, i bland så låste hon in mig på dagarna också innan hon gick till jobbet. Mot ett litet barn? ja.... suck..

Men det jag ville få fram var att det inte är händelserna som får mig att reagera i dag utan det är mönstrena som skapas. Jag är rädd för övergivenhet eftersom jag växte upp med det, jag hade bara min mamma och förlitade mig på henne, så när jag har en relation i vuxen ålder så blir jag livrädd för att lämna ut mig i risk om att bli lämnad eller djupt sårad. Jag reagerar när tex vänner inte svarar i telefon och inte hör av sig på flera dagar. Mitt sunda förnuft talar ofta vett med mig men denna modell av tex övergivenhet är så djupt rotad så jag reagerar snabbt. Sen så är det så många andra modeller som jag också har, en av dem är "skärp dig nu, tänk positivt" osv så det blir ganska tufft. Dock har jag kommit långt i livet och är väldigt glad för det!

Man har ett val och även då man inte alltid vet hur eller vad man ska göra så kan man bestämma sig för att det ska bli bättre och därefter försöka göra det bättre.
Det jag har lärt mig nu är att det tar tid, jätte mycket tid. Jag måste nämligen "lära om". Man kan inte läsa sig till allt eller tänka positivt  utan hjärnan måste "omprogrammeras". Tex min misstänksamhet, när jag träffar människor som inte gör mig illa och uppriktigt menar det de säger, då "lär jag om". Modellen/mönstret ändras. Tänk själv vad svårt det skulle vara om de helt plötsligt ändrade regeln om att gå över gatan från grön gubbe till röd gubbe? Hur många skulle inte göra fel innan det gick in? Ungefär så!

Just det! Den nya sjukgymnasten ja, var ju där i dag. Vi har tydligen mycket jobb framför oss...el jag har  Hon sa att jag inte fick styrketräna på ett bra tag.... Och ha ett extra jobb som inte var fysiskt...hm! ja ja...Med allt som terapi, sjukdomen, skolan, sjukgymnasten mm så känns det som om hela mitt liv börjar om, eller inte börjar om, börjar på nytt! Vilken resa!!