Jobberbjudande

(Linkedin (i marknadsföringsammanhang skrivet LinkedIn) är en webbtjänst där man kan sköta sitt professionella nätverk. Tjänsten är inriktad på att skapa en mötesplats mellan arbetssökande och företag. Den fungerar också som ett forum där individer kan återknyta kontakten med gamla kollegor. Med hjälp av sitt kontaktnät kan man som individ hitta nytt arbete eller nya affärsmöjligheter. Tjänsten fungerar också så att företag och organisationer kan leta nya anställda genom olika typer av abonnemang. Källa Wikipedia.)

Jag har en profil på Linkedin.

Jag blev kontaktad av en kille på ett bemanningsföretag.

".........Jag söker just nu efter kompetenta elektrikers med säkerhets intresse som skulle vilja prova på larm och säkerhetsinstallationer arbete. Detta är en befordringstjänst då de söker någon som ska skaffa sig lite erfarenhet av yrket och företaget för att sen skaffa sig en roll som en projektledare. Skulle detta kunna vara intressant för dig?"

Jag tackade nej....

Intresset var dock stort från min sida.

Men jag har ju en sjukdom....
Vem vill anställa mig?

Jag chattade lite med polare och berättade läget.

De sa bara positiva saker, förutom en.
Han tyckte inte att jag skulle byta bort den trygghet jag har nu.

Men jag kunde inte släppa detta ur tanken....

Jag har ju varit intresserad av svagström länge.

Till slut så ringde jag upp killen på bemanningsföretaget ändå.

Allt han sa lät jätte bra!
Exakt så som jag vill ha det.

Flextider, (bra för min sjukdom) egen bil, eget ansvar, utbildningar, de söker efter folk som vill utvecklas och lära sig.

Det lät sjukt bra!

Det väckte verkligen något inom mig.

Så jag bestämde att jag ska på intervju hos honom framöver.

Det känns som att jag är otrogen...
Jag kommer att berätta för honom om min sjukdom.
Det kanske faller på det, men tänk om det inte gör det??
Vill jag byta jobb då?
Jag har ju det tryggt nu...

Jag vet inte, det enda jag vet är att jag är jätte nyfiken på detta och skulle ångra mig om jag inte träffade honom.

Väntar på bedömmingssamtalet hos Prima

Nu äntligen har jag fått en tid på Prima.

4 maj ska jag på bedömningssamtal med en psykolog.

Dessutom har läkaren mailat, ang mig, till både psykodynamiska gänget och kbt gänget. Så får de se vem som passar bäst för mig.

Man ska må väldigt dåligt psykiskt för att få komma och prata med en psykolog.
Vara väldigt deppig och trasig.

Sen när de har tänkt ut något, såsom tex kbt, så måste du vara mer frisk för att kunna ta emot psykologhjälpen du ska få.

Därför ville de sätta in medicin innan jag får gå och prata med någon.
(Jag skulle få komma och prata med någon efter sommaren.)

För att man då ska vara mottaglig till att prata och jobba med sitt så måste man må lite bättre.
Medicinen tar bort topparna av att man är ledsen och orolig.

Men då borde de ta bort alla känslor, även glädjen?

Jag har i alla fall sagt nej, flera gånger, de har varit på mig ett flera ggr om medicin.....

Det känns lite knäppt att:

Du ska vara väldigt dålig för att få komma till en psykolog och prata.
Men du ska vara tillräckligt frisk för att få gå och prata....

Jag mår bättre!

Nu har jag haft skrivtorka på min blogg igen....

Det har väl svängt i humöret en del....

Men det verkar ha blivit bättre.
Jag mår mycket bättre både i sjukdomen och i humöret.

Mellan mig och J har det blivit mycket bra.
Bättre än på länge.

Jag har hittat en granne, hos J, som vill rasta min hund i bland.
Hon i sin tur har frågat en granne som hon känner lite, så den herren ska också rasta min hund i bland.

Det innebär att jag kan vara hos J väldigt ofta.
Det känns ju som att jag bor här redan.

Jag har ju varit här hela tiden under min sjukskrivning.

Sen håller jag på att leta en hundrastare på heltid också.
Det har jag gjort hela tiden.

Jag har fixat i trädgården hos J.
Klippt, sågat och gjort om i trädgården.

Det visar ju också på att jag mår rätt bra. :)
Om inte annat så är det bra att vara ute i friska luften och att göra något.

Terrordåd i Stockholm 7 april 2017

I fredags så stod jag och hunden och pratade med en granne hos J.

Hon hämtade sina hundar och så slog vi följe en bit.

Jag fick ett mess i från en vän som frågade om J hade kommit hem, för han åkte väl t-bana.
Jo, han hade kommit hem.

Jag frågade varför och hon skrev att det var nåt som hade hänt i stan och tunnelbanan var avstängd.

Min granne hade precis fått samtal i från sin dotter, när hon var inne och hämtade sina hundar, som var orolig och frågade om hon var ok.
Min granne googlade lite och läste kort om Åhléns.

Jag fattade ingenting.
Även om hon läste högt.

När jag kom in igen så slog jag på tv:n.
Allt gick så fort.
Terror i stan.
Lastbil, fler döda, skadade, osv.
Jag hade bara hunnit se i fem minuter och tankarna rusade.

Vem känner jag som jobbar på Drottninggatan??

Min kompis!

Jag ringde direkt till henne.

Hon var ok, hon var inomhus på jobbet.
Hon skulle få skjuts hem.

Vi la på ganska fort.
Jag rusade till J och sa att vi måste slå på tv:n!

Vi satt som klistrade framför tv:n och fattade ingenting egentligen.

Det var så hemskt!

Min mobil plingade till hela tiden.
Jag frågade om folk var ok, jag kollade Facebook.
Hela Js familj hade gjort en chattgrupp och frågade om alla var ok.

När mina vänner var hemma från allt tumult, så ringde eller messade de och sa det till mig.

Det kändes som en dimma....
Det kändes så overkligt...

På lördagen när jag vaknade så låg jag där i sängen och hörde fåglarna utanför.
Tankarna började att vandra....
Det slog mig plötsligt, det hade varit terror i går!

Jag hade för några sekunder, då jag vaknade, glömt vad som hade hänt. :(

Hela helgen var nyheterna på...
Man ville se allt, inte missa något, men det var också tungt och ledsamt...

Vi försökte att se en film sen på kvällen.
Då filmen rullade så kunde man koppla bort tankarna lite grann.
Så fort filmen var slut...då kom de tillbaka....

Det var en sorgsen helg...
I måndags så kändes det något bättre.

Men det känns fortfarande tungt i perioder...
När man blir påmind...
Så hemskt, så overkligt...

Fredagen 7 april 2017.
Terrordåd i Stockholm.
Kapad lastbil körde i full fart på gågata i centrala Stockholm.
4 döda, fler skadade....

Taggbuske, överraskning och järnprov

Jag har mått bra och sämre.

Sjukdomen är dock fortfarande bra.
Det känns ju helt fantastiskt!

Dock har humöret skiftat.

Inte lika mycket som förr, så något bättre är det mentala också.

Vissa dagar har jag funderat på varför jag är tillsammans med J.
Vissa dagar känns det självklart att vi ska leva i hop.

Ang J så har jag fixat en överraskningsfest till honom.
Han fyller nämligen år.

J:s pappas fru är med på det hela då J:s pappa också fyller år några dagar tidigare.

Så syskonen är bjudna och allt hålls hemligt.

Jag är lite skraj för att inte orka, att träffa folk och behöva vara social.
Men det är en bra prövning för mig.

Var ute i trädgården i går och klippte taggbuskar.
Jag fick en tagg i fingret och har fortfarande ont...
Det gjorde extremt ont för en liten tagg!
Kanske har jag inte fått ut allt?

Googlade och såg att det var en berberis.
Den är giftig sägs det.
Förutom bären.

Jag har träffat en läkare till på Prima.
(Först var det en läkaren, sen en mentalskötare och sen en läkare.)

Denna läkare ville ta en del blodprover på mig.

Jag passade på och tog Järnprover för att kolla järnet nu efter järndroppet.
Sjukhuset ville ha det.

Jag såg järnsvaret i dag på nätet.

Mina järnvärden var höga, över referensvärderna.

Vad betyder det då?

Prima lär väl ringa mig snart.
Då får jag veta.

Samtalet med jobbet och läkaren

Personalchefen ringde mig.

Försäkringskassan skickade mig en blankett där det står att jag och min arbetsgivare ska fylla i den i hop. Det är för att se om det finns någon anpassning som jobbet kan göra för att få mig att kunna komma tillbaka trots att jag är sjuk.

Jag hade mailat till min chef om allt och frågat om vi skulle ses eller hur vi skulle göra.

Han svarade att det var tråkigt att jag inte var bättre men att han hoppas på att jag blir det snart.
Sen skrev han att han bollar över blanketten till personalchefen.

För att återgå till det jag skrev i början, personalchefen ringde mig och sa:

"Hej, skickar du mig blanketten så fyller jag i den."

Jag: "Men så då finns det ingen anpassning man kan göra på jobbet?"

Han: "Nej."

Jag: "Men det där jag föreslog då ang tiderna?"

Han: "Vaddå?"

(Då jag hade möte med jobbet ang min hälsa, så sa jag att om jag inte har så stort skov, så vill jag jobba. Men då behöver jag få komma nån timme senare eller så.
 
Jag frågade om det fanns någon möjlighet för det.
Chefen sa att det kanske går att ordna.
Hellre det än att jag går hemma helt vissa gånger kan jag tycka.)

Jag: "När vi hade mötet så sa jag det. Att om jag har skov som inte är så kraftigt så kanske jag kan jobba, fast kortare."

Han: "Jaha... Ja det finns en ruta för det att fylla i ser jag på blanketten."

Sen var typ samtalet slut.

Jag blev ledsen efter samtalet för att jag känner att de inte bryr sig.

I en perfekt värld hade jag velat att min chef ringde mig.
Pratade om min hälsa och berättade att personalchefen vet hur sådana här blanketter ska fyllas i, därför får han göra det.

Sen hade jag velat att personalchefen hade sagt typ:

"Hur är din sjukdom? Skulle du överhuvudtaget kunna jobba när du har skov? osv...
SEN, säga att det inte går att anpassa jobbet till min sjukdom.

Det fanns ingen öppning för diskussion och inga som helst frågor till mig, ingen kommunikation.

Fem minuter efter att jag haft samtalet med personalchefen, så ringde min läkare, hon som har hand om min sjukdom.
Hon hade haft ett samtal med min handläggare på försäkringskassan.

Hon hade berättat om min sjukdom.
Att jag kommer att vara sjuk ett tag till.
Att jag måste få denna tid på mig att tillfriskna.
Hon hade också tagit upp mitt mentala mående.

Handläggaren hade varit helt införstådd med allt.
Det hade varit ett bra samtal.

Jag kände hur jag slappnade av.

Läkaren sa till mig att, vad jag än gör nu, så fortsätt med det då sjukdomen verkar bli bättre.

Jag berättade om jobbet och samtalet jag precis hade haft.
Hon sa att det tyvärr är så...

Hon ser det ofta.
Det finns ingen förståelse hos folk.

Jag sa att arbeten bara verkar intresserade av att tjäna pengar...
Hon svarade att det tyvärr verkar så.

Hon tyckte att det var viktigt för mig nu att ta det lugnt.
Låta allt vara och se till att bli frisk, både mentalt och i sjukdomen.

Det har jag ju svårt med...
Men jag ska försöka.

Har ju blivit liiite bättre med det...

Depression, 2

Efter solsken kommer regn....

Ja, så var det för mig.

Det var en kväll som jag skulle sova.
Jag hade varit glad i några dagar.

När jag släckte lampan så började paniken att krypa på.

Jag kämpade för att få bort den känslan.
Den skrämmer mig.
Det känns som att demoner skulle kunna släppas fria.

Fast jag har läst om att man är rädd för att dö av panik och ångestkänslorna.
De är så skrämmande.

Jag är inte rädd för det längre, att man ska dö av de fysiska sakerna som händer i kroppen av panik.
Men jag är rädd för att släppa fram mina känslor av smärta.

Till slut så somnade jag.

Jag sov dåligt, hade konstiga drömmar och vaknade ett par ggr.

När jag väl var uppe så hade jag en dålig dag.
Kände mig stressad, hade som en pirrande, jobbig känsla i bröstet och tungt att andas. Plus att jag kände mig ledsen, jätte ledsen.

Då vissa tankar dök upp så greps jag av en stark känsla av att börja gråta, sen försvann den direkt. Så var det i flera timmar.

Skitjobbigt!

Dagen efter var det samma känslor men inte lika kraftiga.

Då fick jag ett samtal av personalchefen på mitt jobb....
Efter det samtalet så var jag ledsen och uppgiven.

Fem minuter senare så ringde min läkare (mag och tarmspecialist läkaren) och det samtalet gjorde mig stark igen.

Det är jobbigt att pendla såhär och jag hoppas att jag får prata med någon professionell snarast så jag pysa ut lite känslor...

Jag har lärt mig nu, att jag nog har hållit mina erfarenheter inom mig.
Jag har pratat öppet om dem genom åren till andra, men jag har stängt av känslorna inför dem.

Har inte förstått det förrän nu....
Jag som trodde att jag var så öppen med mina känslor.