Ingen gjorde slut...

Han ringde i går.

Vi pratade ganska länge.

Men vi kom inte fram till något direkt.

Han var fortfarande sårad och arg första minuterna av samtalet och när jag skulle förklara för honom om sista dagen tillsammans så avbröt han mig och sa:
 
"Jo, du kastade visst ut mig."

Jag sa då att han måste lära sig att lyssna.
Att det är jätte viktigt i en relation att man kan sätta sig in i den andra personen.

Jag berättade allt sakta, hur jag hade upplevt det och han lyssnade.

Han sa sen: "Vi missförstår varandra mycket pga språket..."

Ja, det är det jag har sagt flera ggr förut.... 

Efter en liten stund så var han väldigt lyhörd och mjuk på rösten.

Han ville prata om min mage och vad som är sagt och vad som hände då jag sövdes.

Jag sa att jag hade antagit att det var slut eftersom han inte hade hört av sig på två veckor.
Han hade tänkt att ringa och han ansåg inte att det var slut direkt.

"Jag var så arg på dig och så sårad. Det är därför jag inte har ringt." sa han

Jag sa:

"Du är väldigt lätt sårad och jag vet att du bara ser det negativa då du är arg, men det är inge bra för dig om du fortsätter att vara såhär.....
För framtida relationer, det spelar ingen roll om det är med vänner, familj eller jobb, det är inte bra."

"Nej jag vet...det är ett stort problem jag har..." sa han.

Han sa också att det inte alltid varit lätt när jag har haft mina osäkra perioder. Han har bitit sig i tungan många ggr och tänkt att det är min historia som gör mig såhär.

Jag sa då att jag inser vad jag har sagt och gjort fel i denna relation och jag hoppas verkligen att jag har lärt mig något av det.

Jag sa också att alla människor har sina problem, det gäller att se till vad ens partner har för goda kvalitéer och låta dem synas.
I en relation handlar det om att man lär sig hur den andra fungerar men att det tar tid och man lär krocka ett par ggr innan man förstår och accepterar.

Min problem är att jag drar väldigt stora växlar i bland och mår sämre än jag behöver.

Jag fortsatte:

"Så vad vill du egentligen? Vill du att det ska vara slut eller inte?"

Han sa:

"Jag vet inte.... det är inte så lätt att bara avsluta när man älskar nån,
jag vill egentligen inte förlora dig..."

Sen var vi tvungna att lägga på och han sa att han skulle ringa mig i morgon.

Jag har älskat honom väldigt mycket, vi passade i hop i åsikter, sätt att tänka osv.
Jag vet att bollen ligger lika mycket hos mig, att det är jag som kan göra slut också.

Men som han säger, det är inte så lätt....

Vill jag det?

Om jag skulle få som jag ville så vill jag att han kommer tillbaka och att allt skulle va som vanligt.

Men det är ju inte som vanligt....

Min granne visste saker om min sambo....

Jag mötte en av mina grannar.

Hon frågade om min sambo och var inte förvånad när jag sa som det var.

Hon berättade nämligen att hon hade träffat på honom strax innan han drog.

Han var gråtfärdig och hävde ur sig allt.

Han visste inte hur han skulle göra, stanna eller åka.
Han hade inga vänner här.
Framtid var viktig för honom, med utbildning och arbete.
Han älskade ju mig.
Han hade två veckor på sig att svara ja till den där utbildningen som ledde till jobb för ett oljeföretag, svarade han inte ja så försvann platsen och det var ju viktigt för hans framtid.

"Du vet ju själv, du har ju precis gått en bra utbildning." sa han till min granne.

"Ja, men det finns jätte bra utbildningar i Sverige som leder till bra jobb." sa hon.

Jag blev alldeles stum då hon berättade detta....

Så, det var därför han var stressad, jag tyckte väl att han var jätte stressad i sättet, att han måste åka "nu" på stört. Så kände jag, men då vet jag nu....

Det var pga utbildningen.....
Pressen från hemmet tror jag....
Hans pappa hittade ju denna utb till honom, hans pappa sa jämt att det är viktigt att ha en bra utb och bra jobb.

Det gör lite ont i mig....

Han slets mellan detta och kärleken till mig...och detta vann.

Delvis för att JAG slängde ut honom då eller? han sa ju det förut...

Så det var jag som drev honom bort från mig?
Det var mitt fel att han åkte?

Nej, det köper jag inte, nog för att hans ord får mig att känna så,
men man har alltid ett eget val.

Det var nog enklare för honom att göra ett val när jag "slängde" ut honom.

Trist...

Han ringde, igen

Han ringde igen.

Han sa så mycket, det var så dålig mottagning, dålig engelska, bra engelska egentligen men man kan inte uttrycka sig ordentligt när man inte kan alla ord.

Han sa att det svåra i Sverige var att alla verkade vara så "kalla".
Det kändes inte som att det kom äkta känslor från folk, de ler lite men menar det inte till hundra.

Som när man är i en butik, när butiken ger service till kunder, så kändes det, sa han.

I hans land så är folk mycket mer varma och hans familj skrattar ofta.

Han sa sen att det skulle inte fungera mellan oss för att vi tänker så olika.
Då blev jag lite ledsen, jag sa till honom att, förut så sa han ju jämt att vi va så lika, vad har hänt?

Han fortsatte:

"Jag har tänkt på hur mitt liv skulle vara med dig, att du slängde ut mig, ska jag behöva vara orolig för att nåt sånt ska hända igen?"

Jag blev paff och svarade:
"Va?! Jag slängde inte alls ut dig, jag skulle aldrig göra så för att man bråkar! Det var ju DU som ville lämna mig. Allt det du sa."

"Ja, men jag sa att jag bara ville åka hem för att se om det skulle kännas annorlunda, jag hade ju tänkt lämna kvar mina saker. sa han

Han fortsatte:

"Du vill ha en kille som sitter hemma med dig hela tiden." sa han.

Jag sa att det stämmer till viss del, men inte så drastiskt som han får det att låta.
Jag vill dock inte ha någon som springer ute på nattklubb hela tiden.

"Jaha, vad för liv får du där hemma då?" frågade jag.

"Jag kan göra vad jag vill, resa när jag vill, osv."
"Sen så vill du ju ha barn och gifta dig framöver, och det vill inte jag.
Vad ska du göra då? Göra slut med mig?" sa han

"Jag hoppades väl på att du skulle ändra dig eftersom du sa att du verkligen ville leva med mig och du sa att du ev kanske skulle ändra dig."

Jag sa att jag tror visst att han kommer att skaffa barn med någon framöver.

"Sen är det allt du har sagt som fick mig att känna att jag inte vill ha det så i mitt liv." sa han.

Jag sa: "Så, om jag förstår dig rätt...
Du vill inte ha en relation med mig för att jag vill ha barn, att vi tänker olika och att jag sårar dig med mina ord."

"Nä, det spelar ingen roll ang allt det där egentligen...
Det är hur du var och hur du sårade mig, ett sånt liv vill jag inte ha.
Jag vet att jag inte haft någon relation förut men jag tyckte att jag gjorde en sak bra alla fall och det är att jag aldrig höjde rösten till dig eller sa taskiga saker, jag tänker alltid vad jag ska säga."

Hans pengar på telefonen började att ta slut igen.

Han sa:
"Vi måste prata vidare, jag ska försöka ringa dig senare via internet,
om det inte fungerar så kommer jag att ringa i morgon."

Jag känner inte riktigt igen honom, visst han känner väl inte igen mig heller.
Man hinner väl inte visa alla sina sidor för någon på 6 månader.

Jag får ändå känslan av att allt är mitt fel.
Jag VET att det inte är det, men samtalet med honom får mig att känna så.
Hans ord får mig att känna så.

Varför kan ha inte se att det är bådas fel till att man tjafsar?
Varför kan ha inte se att man tjafsar, är olika, pratar om det, löser det och går vidare, tillsammans?

Jag må ha sagt puckade saker då han var här, som om uppehållstillståndet,
att jag inte litar på honom hundra, osv.

Men man lär ju känna varandra och många går igenom dessa faser i en relation för att lära sig hur den andra funkar.

Saker och ting kan inte flyta på av sig självt på engång, man krockar alltid med folk, oavsett om det är familjen, vänner, jobbarkompisar mm.

Jag vet inte vad jag känner nu....
Blev lite paff över hans sätt att resonera....

Han har ringt

I morse var jag på sjukhuset.
Min kompis följde med in och höll mig i handen.

Tarmen såg bra ut, längst ned, men de upptäckte små sår i slutet av tunntarmen.
Vilket är jätte konstigt eftersom Ulcerös kolit bara håller till längst ned.

Har då Ucn utvecklats till sjukdomen Chrons?? mina egna tankar.

Hon sa inte mer än, att de såg såren, att hon blev förvånad, att man kan spekulera, men att de tagit vävnadsprov och vi ska vänta på de svaren.

Väl hemma så la jag mig för att sova en stund.

Då jag vaknade och gick upp så hade jag ett missat samtal och ett sms.

Det var från honom.

"Varför har du messat min bror?"

Jag ringde upp, några signaler bara så att han kunde se att jag ringde och att han kunde ringa tillbaka.
Kostar ju massor att ringa dit.

Han ringde upp direkt.

Han frågade hur jag mådde och jag sa att jag var trött då jag var på sjukhuset i dag och sövdes.

Han sa, "jaha! jag trodde det var den 24?"
Han frågade kort hur det var med min mage.

Sen var vi tysta.

Jag sa, "Jaha....?"

Då frågade han varför jag messat hans bror, jag sa då att det var för att jag har försökt att ringa honom i nästan 2 veckor och han vägrar att svara.

"Ja, det stämmer, jag har inte velat svara." sa han.

Han sa att han blev jätte sårad för att jag gjorde som jag gjorde.
"Jag bodde där och så gör du så?"

"Menar du att det har gått 2 veckor och du är fortfarande arg och sårad över det?"
"Ja."
"Så du har inte på denna tid funderat och förstått varför jag gjorde som jag gjorde?"

Nej det hade han inte direkt. Han tyckte att det var väldigt dåligt gjort av mig, att jag var förändrad då han kom tillbaka, han blev chockad av mitt sätt.

Jag sa då att han också var förändrad, men det låter fortfarande på honom som att allt bara är mitt fel.

"Är det bara mitt fel tycker du?"

"Nej." svarade han.

"Jag gjorde som jag gjorde för att jag blev ledsen för att du ville lämna mig, efter allt vi har gått igenom så ville du bara sticka. Jag bad dig att ge det lite mer tid. Men du ville bara åka.
Du har sagt att du älskar mig så mycket och att jag betyder så mycket för dig men ändå ville du åka."

"Du förstår inte, det är så... men det var svårt, det har inte med det att göra."

Det tutade i luren, hans pengar var slut. Han sa:

"Jag ringer dig sen, ok? Jag ringer dig sen."

Tiden läker alla sår

Han har fortfarande inte ringt och hans bror svarade inte heller.

I går morse så ringde jag sfi och skatteverket.
Sa att han har flyttat tillbaka hem.

Skatteverket tog hans alla hans telefonnummer och så ska det tydligen skickas vidare till utredare.
Vad det nu betyder, de ska väl kolla vart han befinner sig, har väl med att betala skatt osv att göra.
Antar jag.

I dag vaknade jag, låg kvar i sängen och tänkte på en massa saker.
Efter en lång stund så kom jag på mig själv, jag har inte tänkt någonting på honom, inget!

Fan vad skönt! Det var inte tungt i bröstet heller. :)

Jag låg och tänkte på skolan, praktik osv.

Det är väl som det sägs, tiden läker alla sår.

I morgon ska jag till sjukhuset och sövas.
Min kompis följer med och håller mig i handen. :)
Min styvfar kör mig.

2 personer i 1

Känner mig vilsen men samtidigt inte.

Jag skrev ju att jag måste släppa honom, men det är svårt.
Har messat hans bror, som jag skrev förut, nu messade jag igen.
Får se vad han svarar.

Jag vill bara ha ett ordentligt avslut.
Han har ju ändå suttit och kramat om mig, två dagar innan han åkte, med tårar rinnandes utmed sina kinder och sagt, "Du anar inte vad du betyder för mig." Osv

Annars hade det varit lättare att släppa, att ringa någon som inte svarar för att han inte har känslor för en. Men detta är annorlunda.

I går var jag bjuden till några vänner som bor i hus.
Jag har inte sett dem sen några månader tillbaka och sist var min sambo med.

Jag berättade på sms för två stycken om vad som hänt, för att jag ville slippa frågan, "Vart är din sambo då?" när jag väl kom dit.

Då jag kom dit så var ett par där som jag träffat en gång förut.
Tjejen var höggravid och de hade 3 barn med sig.

Sen var det en kompis där med sin kille, de är nykära och sambo sen ca 6 mån tillbaka.

Redan där kände jag att det tog emot.

Jag satte mig i en fåtölj och började pilla med min mobil för jag visste inte vad jag skulle prata om.

Killen som bodde i huset ropade på mig då han stod i köket.

"Vad har hänt egentligen med dig och din sambo?"

Jag sa att jag inte kan prata om det, det är för känsligt.

Sen efter nån timme så kom det fler som jag kände.

Jag fick frågan 3 ggr till under kvällen, "Berätta, vad har hänt?"
Jag fick verkligen kämpa mot tårarna som brände för att vilja komma fram.
Varför kunde inte bara alla vara som vanligt... :(

Jag sa lite kort ,men att jag inte kunde prata om det.

Mot slutet berättade jag lite mer för två stycken.
Den ena avbröt mig mitt i  och sa,
"Vaddå, bara för att han har fått uppehållstillstånd nu eller?
Är du helt säker på att han har åkt hem?"

Har hört det förut, den frågan gör ont.
Vissa saker som folk säger gör ont, det känns som att det är inte är väsentligt om han hade elaka motiv. Mot mig var han aldrig elak, han sa det han sa och jag tror på dem och hans tårar.

Jag är nästan säker på att han är hemma, pga allt han har sagt och att hans utländska nummer fungerar nu. Hur ska det kunna fungera annars?
Det fungerar ju bara i hans land.

Sen var det en annan kompis som var nykär, hon hade sin kille med sig,
första gången.
Det ironiska var att sist var det min sambo som var med till alla dem och han pratade engelska.
Nu var det hon som hade med sig någon ny och han pratade bara engelska också.

Jag tänkte då på att livet verkligen går vidare.

Sen var det en annan kompis som halvlåg i soffan med sin kille och lutade sig mot hans bröstkorg.
Det sved...

Jag åkte hem tidigare än de andra och gick sen ut för att dansa med två tjejkompisar.

Då blev jag glad, jag älskar att dansa. :)

Jag har kontakt med några killar, jag gjorde väl det för att tvinga mig att gå vidare.
Vill ju verkligen hitta någon att dela mitt liv med.
Jag kan ju inte stanna upp.

Jag har dock berättat läget för dem, de vill träffas men jag är väldigt reserverad än så länge.
Det känns ok att prata med dem men att träffa dem, det får gå sakta.

Ofta gör det ont och jag känner mig ledsen, men i bland är det som att jag vaknar upp helt plötsligt och undrar vad fan håller jag på med?
Ja, han stack, så? Då är det passerat, livet går vidare.

Så min starka sida bråkar med min svaga. ;)

Jag mår inte bra....

I dag ska jag göra....Ingenting!

Jo, plugga lite då, men annars ska jag tvinga mig själv att bara va hemma och halvligga i soffan.

Jag har, i flera dagar, haft hjärtklappning. Länge och hårt.
Jag har varit jätte trött och i går var jag jätte svag i kroppen,
bara att gå kändes utmattande.

Så, jag mår tydligen inte bra, säger kroppen....

I går kände jag mig låg igen. Jag tänker på honom hela tiden.

Jag drömmer även om honom.
Jag vaknar mitt i natten av att någon öppnar portdörren,  jag får hjärtklappning, ligger och lyssnar på stegen i trappan och påminner mig själv,
"Det är ju inte han, han är inte kvar här längre."

Jag messade hans bror i går, jag skrev, "Kan du snälla be honom att ringa mig."
Han svarade nästan direkt, ok.
Men ingen ringde....

I dag har jag funderat på om jag ska rensa hans saker som han lämnade.
Kasta vissa saker och ge det andra till second hand.

På måndag ringer jag till sfi och skatteverket och säger att han har flyttat hem igen.

Då kan jag ta bort hans namn från brevlådan.

Stänga hans mailkonto, det var ju ändå jag som hjälpte honom skaffa det,
han minns ju inte ens sin adress.

Sakta börja att sudda ut spår av honom här hemma.

Han vill ju verkligen inte höra av sig.
Jag vet inte varför, han är sårad, han försöker glömma mig, vad det nu än är, så gör han allt för att inte höra av sig och inte svara.

Jag hoppas att detta lägger sig snart, hjärtklappningen, alla tankar, känsligheten osv.
Det tar jätte mycket på mina krafter och hindrar mig från att fortsätta mitt eget liv.