Jag tänker fan inte engagera mig

Nästa vecka har barnen avslutningsfika på skolan.
Jul fika.

J ska dit, hans ex ska dit.

Har han frågat mig?

Nej.

Jag har sagt att jag vill vara delaktig i barnen på alla dess sätt.
Många ggr.

Vad som sägs på samtal, läxor, mm, mm.

I bland glömmer han bort det och jag får påminna honom.

I bland så lägger han mycket på mig.
Vill höra mina åsikter och vad som vore bäst att göra, mm.

Men ang fikat, nej han har inte frågat.

Jag blev jätte besviken och sa:

"Du ska gå på det där jul fikat va? Du har inte ens tänkt på att fråga mig om jag ska följa med?"

Han: "Nej... för det känns fortfarande konstigt för mig att du och exet ska ses."

Han tycker att det känns konstigt??

Det gör mig arg och ledsen.

Tyvärr är jag väldigt svart eller vit då...
Jag kommer strypa all min hjälp ang barnen och tänker fan inte engagera mig i nåt i hans liv.

Jag kan ju inte bara finnas i bland.
Antigen så är det fullt ut eller inget.
Punkt!

Livet är rosenskimrande på sociala medier

Sociala medier...

Facebook och instagram, mm....

Allt är så jäkla rosenskimrande.

I bland tycker folk att det är jobbigt att se alla så lyckliga på sociala medier och att de verkar göra så mycket saker i livet.
Så känner även jag i bland.

I bland blir man också glad för andra.
Det har väl lite med sin egen dagsform att göra.

Det verkar som att ingen har problem i en relation.

Tillåt mig skratta.....

I natt, tex, så sov jag på soffan.

Varför?

Jo, för att jag var irriterad på J.

Jag blev det precis när vi skulle lägga oss.

Han sa något och det brann i huvudet på mig.
Så jag vände på klacken och lämnade sovrummet.

Jag har varit irriterad på J väldigt ofta den senaste tiden.

Jag vill ha mer uppskattning för det jag gör och för den jag är.

Han älskar mig, säger han.
Han säger också att han uppskattar saker jag gör, enormt mycket, när jag frågar.

Men han säger det inte till mig.
Han visar ingenting när jag har gjort eller köpt något.

(ja, det smittar av sig på barnen.)

Då känns det jätte kul...not...att göra något för honom.

Jag blir irriterad på mycket saker hos honom.
Han är inte närvarande.
Det känner jag ofta.

Allt resulterar i att jag inte vill vara fysisk med honom.

Han saknar min närhet, säger han.

Allt detta är en ond cirkel.

Jag behöver fan prata med någon.
Få ventilera.

Inte gör jag det med mina närmsta längre.

Vet inte varför, vi har kommit i från det.

Ja, han är ju som han är.
Han har mycket fina sidor också.

Jag känner ju att jag vill ha detta, denna relation.

Men jag känner mig ändå missnöjd.

När jag tar upp det så tar han det jätte hårt och blir låg.

Så vi når inte varandra just nu.

Jämföras med exet

J:s dotter är nog förvirrad.

Separationen går nog upp och ner för barnen.
De visar inget tydligt längre, att de mår dåligt mm, men det kommer små saker...

Hon har, den senaste tiden, sagt saker till mig som hon inte har sagt förut.

När jag har gjort något för barnen så brukar hon säga:

"När mamma gör sådär så brukar hon..."

Jag har inte brytt mig, faktiskt, så känslig är jag inte, men det finns ju en gräns för hur mycket man kan ta.

I går så rann bägaren över.

Jag hade köpt små chokladpuddingar i går.
Dottern har förut sagt att hon tycker jätte mycket om chokladpudding.

Dessutom hade jag köpt ett klädesplagg som hon behövde.

Hon sa knappt tack när hon fick det.
När jag sen överraskade med chokladpuddingen så sa hon ingenting.

Hon visade inte glädje över att faktiskt få det hon ville ha.

Det hon sa när hon fick den, var: "Min mamma brukar göra hemmagjord."

Då blev jag irriterad och svarade: "Jaha, jag har gjort köptpudding!"

Killarna skrattade.

Efter en stund så bad jag J att stänga av ljudet på tvn så jag kunde prata.

Jag förklarade för dottern att det inte känns nåt kul att köpa saker till henne, eller göra saker för henne när hon inte visar uppskattning.

Jag förklarade och gav exempel.
Jag sa också att det inte spelar någon roll om hennes mamma eller kungen gör samma sak som mig. Det är jag som gör det just nu.

Jag fick hålla i mig då jag pratade. Hade det varit en vuxen så hade jag sagt:
"Jag SKITER fullständigt i att..."

Hon sa att hon förstod det jag sa.

J tyckte att det jag sa var bra.
Han tycker att jag säger saker på ett bra sätt och det var bra för att dottern behöver lära sig sådant.

Men förutom att dottern har börjat jämföra med sin mamma och säga det, så har hon även blivit väldigt klängig på mig.
Så...hon är väl förvirrad.

Barnens mamma försöker anstränga sig

Dock måste jag tillägga att jag har det ganska bra som "styvmamma".

Än så länge fungerar det mesta smärtfritt.

J:s ex har kommit på för länge sedan att hon inte kan visa sin ilska mot mig så att barnen ser.
Han säger att hon inte har pratat dåligt om mig framför barnen, men att hon har haft en ilska.

Han säger att hon har en ilska mot honom också, men det märks inte tycker jag.

Tex så ringde hon en dag och sa:

"Brukar ni titta på netflix?"

Vi hade netflix, men det var hennes egentligen.
De har haft det under deras förhållande.

Men det går ju att titta på fler ställen.

Han svarade ja, och då sa hon:

"Det är ok om du och barnen tittar, men jag tänker inte betala för att Rebecca ska titta."

Nu senast sa hon att hon verkligen försöker och kämpar för att acceptera mig.

Så jag har samlat mod och bjudit till genom att låta J hälsa till henne då de pratar i telefon.

Även när barnen och jag bakade pepparkakor så frågade jag om inte de ville ta med pepparkakor och bjuda sin mamma, som de gjorde.

Jag sa också till barnen att de kan ge henne, mig och J en julklapp, genom att göra den i skolan tex.
(Jag sa att de också kan ge julklappar, så som vi ger dem.)
De kan slå in mammans paket hemma hos oss så att hon inte ser vad det är.

Så jag vill inget hellre än att ha en fungerande relation.

Jag vill vara mer delaktig i barnens liv.
Följa med till skolan när de har något speciellt.

Jag fick inte komma på barnens skolavslutning för J.

Deras mamma skulle vara där och då ville han inte göra henne illa.

I bland vill jag vara väldigt delaktig.
I bland så vill jag bara skita i allt och bara vara hans tjej.

I alla fall så skulle jag säga att det mesta fungerar smärtfritt.
Som tex att barnen tycker jätte mycket om mig.

De är väldigt kramiga och tar mitt parti mot J när vi skojbråkar.

Hans ex har inte klagat på något som vi gör eller säger när vi har barnen.

Dessutom så tycker jag om hans barn.

De lyssnar också på mig när jag säger till dem.

Det kunde ha varit värre....

I bland känner jag att hon och jag borde prata om allt som varit.

Jag tillhör ingen - svårt att vara styvmamma

I går så ringde J upp sitt ex.
Han hade samtalet på högtalare eftersom barnen skulle sjunga för henne.
Hon fyllde år.

Det var första gången jag hörde hennes röst och det blev konstigt.
Jag gick runt i huset och plockade med saker istället för att stå stilla.

I slutet av samtalet, som var kort, sa hon:

"Jag har lagt julklappar under granen!"

Barnen skrek i kör: "JA!!!"

Där stod jag, i rummet intill, och hörde allt...
I samma sekund så blev jag sååå ledsen.

Jag höll masken och sa god natt till barnen och stängde sen in mig i badrummet.
Där ställde jag mig i duschen och grät.

De ord som fanns i mitt huvud, sekunden efter att hans ex hades sagt sådär var:

Det är inte mina barn.

Jag blev så ledsen.

När jag sen kom ut till J så märkte han att det var något som var fel och ville få mig att prata.

Det satt långt inne men till slut så viskade jag fram det jag hade tänkt, för att gråten kom så var det lättare att viska...

Jag berättade:

"När ditt ex sa sådär... så kände jag, det är inte mina barn.

Det är inte mina barn.
Det är inte min familj.
Du delar det med ditt ex.
Vem försöker jag lura.
Jag tillhör ingen."

Sen brast jag i gråt.

Han blev rörd och höll om mig och tröstade mig.
När jag tystnade så blev han nästan arg när han pratade.

"Fattar du inte att det är faktiskt du som är här nu. VI är en familj.
Såhär ser dagens familjer ut nuförtiden.
Det är ju DIG jag vill leva med.
Barnen trivs verkligen med dig.
De vill ha dig här."

Jag sa:

"De skulle välja sin mamma tusen gånger om framför mig.
Jag betyder ingenting."

J: "Jo det gör du! Du är viktig i deras liv.
Vi är en familj nu, det här är en familj."

Vi satt tysta en stund och sen bytte jag samtalsämne.
Det kom inte något av detta i alla fall och det värsta la sig.

Jag fylls av tusen tankar som styvmamma....Det är fan inte lätt.

Jag vill sova!

Jag vaknade och klockan var 03.00.

Låg och vände och vred mig till 04.00.

Jag började också känna en stress/panik i bröstet.
Även stress i benen.
Det blev tungt att andas.

Jag gick upp.

Väl uppe så la jag mig i soffan, då blev jag jätte hungrig....

När klockan var 05.00 så blev jag lugn i kroppen och somnade.

06.00 blev jag väckt av J som klev upp och skulle i väg till Praktiken.

Jag tog något litet att äta och lyckades somna igen i soffan klockan 08.00

Jag vaknade 11 och gick upp.

Då kände jag mig stressad för att jag har "sovit bort" hela förmiddagen.

Suck..

Såhär kan jag ju inte hålla på om jag ska börja jobba sen.
Då går jag ju upp 04.30 varje dag.

Jag hoppas att jag kan glesa ut medicinen tills dess.
Det är ju den som gör detta.

I dag ska jag lämna prover.
Får se nästa vecka vad de visar.

Vaknar mitt i natten av medicinen

Jaha...
Då var man vaken 04.30 utan anledning.

Jag gick upp istället för att ligga och vända och vrida mig i sängen.

Jag väckte J av mitt vändande i sängen.

Jag tar ju en mildare form av kortison så det är orsaken.

I går vaknade jag 03 och var vaken till 04.
Sen lyckades jag somna.

Jag är ju jätte trött och det svider i ögonen men jag kan verkligen inte sova.

Tusen tankar snurrar runt då också.

Jag var inte riktigt nöjd med undersökningen i går.
Det var ju återbesök.

De ringde på läkaren som gjorde den förra veckan, men hon svarade inte.
Tanken var att hon skulle ha varit med.

Det kom in en manlig läkare istället.

Hade de bara tagit någon annan som var ledig just då?

Jag fick ju panik på en gång och hälsade knappt på honom utan sa bara:
"Va? ska du göra undersökningen??!" hahaha stackarn.

Han visste inte att jag inte klarade av en man som gjorde undersökningen, så han jagade rätt på en kvinna.
Det visade sig att kvinnan som kom dit, var min egen läkare, som jag inte har haft så jätte länge.

Jag kände av att hon var stressad.

Undersökningen för mig är väldigt jobbig mentalt och även för att det gör så fruktansvärt ont till och från.

Jag kan ju undra varför det blir såhär. Jag har gått där i 10 år.
Borde det inte stå i mina journaler att jag inte kan ha en manlig läkare?

Plus att det borde ju stå hur jag upplever undersökningen så de borde vara lite mer mjuka och pedagogiska vid tillfället.

(Jag sövs vid större undersökningar.)

Den som jag hade sist, förra veckan, hon var jätte mjuk till sättet när hon insåg hur jobbigt det var för mig. Pratade lugnt och var lugn.
Hon frågade mig efteråt om jag hade blivit utsatt för något och jag sa ja.
Hon sa: "Jag förstod det."

Under undersökningen sa hon också, att det var jätte viktigt att vi tog detta i min takt så att de inte förvärrade allt.

I alla fall, åter till i går, när min läkare var klar med undersökningen så fick jag sen träffa den manliga läkaren igen.

Vi pratade om hur det hade sett ut och hur jag skulle fortsätta med medicinen.

Han hade fått muntlig information av min läkare, hur det hade sett ut i tarmen.
Varför kunde inte hon prata med mig?

Antagligen för att hon var stressad och hade annat att göra.
Men det kändes konstigt att de gjorde som de gjorde.

Jag var fortfarande inflammerad men det positiva var att det inte såg några sår.
Det bör ju stämma, då jag inte har blött på nån vecka.

Han tyckte i alla fall att jag skulle ta kortisonet både morgon och kväll istället för en gång om dagen.
Egentligen ville han att jag tog de starka kortison tabletterna, men sa att det var ok att pröva den milda varianten först.

I dag ska jag pröva att baka glutenfria lussebullar.
På mandel och kokosmjöl.

Jag ska också pröva att göra raw bollar med pepparkakskrydda.